av mats.jonsson.foto@gmail.com | sep 20, 2017 | Namibia
Sossusvlei – Resan till Namibia del 2
I gryningen köar många bilar och bussar vid Sesriem Gate. Vi ska alla besöka Sossusvlei, ett måste om man turistar i Namibia.
Jag börjar bli otålig och lite orolig i kön. De skulle ju öppna kl 6 och nu är klockan nästan kvart över. Man vill ju inte missa det varma, mjuka morgonljuset. Afrika är Afrika och efter registrering av alla bilar och chaufförer öppnas så småningom gaten och vi kan tillsammans med övriga morgonpigga i karavan äntligen köra in i den här delen av nationalparken.
Dune 45. Sossusvlei är Namibias mest besökta plats, känd över hela världen
Den mest kända av sanddynerna är Dune 45. Den ligger 45 km från Sesriem, därav namnet. På parkeringen intill trängs bilar och bussar och längs den skarpa kanten på sanddynen syns ännu fler människor vandra längs den stig som bildats. Vi har inte åkt till Namibia, som är ett av världens mest glesbefolkade länder, för att trängas. Vi åker en bit till och väljer en sanddyn som vi kan ha för oss själva. Solen har klättrat upp en bit på himlen men det gör inte så mycket för ljuset och skuggorna är så enastående häftigt ihop med den röda sanden. Vi klättrar också upp en bit men inte ända upp till himlen, även om det känns som vi är i ett fotografiskt himmelrike.
Ylva, som är på väg uppför vår alldeles egna sanddyn, förgyller bilden och ger perspektiv
Varje sanddyn vi passerar på väg mot Sossusvlei har sin egna karaktär.
Ylva på väg uppför vår egna sanddyn
Jag bara älskar de mjuka vågmönster som bildas i sanden.
Sossusvlei ligger i Namib-Naukluft Nationalpark, världens äldsta öken
Många fotostopp blir det på väg till Sossusvlei, det går liksom inte att bara åka förbi allt vackert
På båda sidor av vägen ser vi berg av rödaktig sand. Färgerna förändras med ljuset och de böljande formerna skiftar vartefter vi färdas allt längre in i den del av Nationalparken Namib-Naukluft som kallas Sossusvlei. Den gigantiska Nationalparken är med på Unescos världsarvlista. Vad beträffar djur så såg vi just inga mer än några ödlor, skalbaggar och en annan myra.
65 km på fin asfalterad väg innan vi når gränsen där 2-hjulsdrivna fordon inte längre tillåts köra. Vi däremot, med vår Toyota Hilux 4×4, fortsatte. ”Drive fast, it´s easier” löd rådet från en van ökenförare, så gaspedalen är lika långt ner som sanden är djup. Bilen kränger fram och tillbaka och upp och ner när vi far fram i hög fart genom den mjuka sanden de sista kilometrarna. Jag kände mig som en rallyförare i Paris-Dakarrallyt. Snart är vi framme vid den plats som jag mest hade sett fram mot att besöka på hela resan. Vi parkerar bilen på fast mark och börjar pulsa i den mjuka sanden.
Frukost mitt på vägen
Vår bil står och laddar för några kilometer rally i djup sand
Den hittills häftigaste bilkörning i mitt liv. Det skulle dock komma ännu större utmaningar vid ratten längre fram under resan…
Skrattandes likt två lekande barn springer, hoppar och skuttar vi nerför sanddynen. Tröttheten efter vandringen uppför är som bortblåst. Nedanför oss ligger ett landskap så surrealistiskt att det är en utmaning att med ord beskriva platsen. Vi har kommit till Dead Vlei. Det första vi gör när vi kommer ner är att knyta upp kängorna och hälla ut all sand som letat sig in via skaften. Det blir några deciliter och kängorna känns genast både lättare och betydligt rymligare igen.
Har du provat att springa nerför ett berg av sand? Vi rekommenderar det starkt!
Dead Vlei
Solens brännande strålar från en klarblå himmel förstärker känslan av ökenlandskap. Man kan bara tänka sig hur det är att befinna sig på denna på plats under sommaren när termometern visar upp emot 45 grader. De döda nästa svarta acaciaträden ger en skön kontrast till den skrovliga ljusgrå marken. Platsen är omgiven av vackert rödfärgade sanddyner och ovanpå allt detta en klarblå himmel med solen som pricken över i.
Dead Vlei var en gång en sjö som bildats av floden Tsauchab. När klimatet ändrades och vattnet torkade ut dog så småningom träden. Man tror att de är över 600 år gamla. De är svarta på grund av att solens intensiva strålar har bränt dem. Big Daddy med sina 380 meter, som är den enskilt högsta sanddynen i världen syns härifrån.
Här följer resultatet av flera timmar intensiv fotografering.
Vi hittade faktiskt lite skugga under ett träd (ej detta) där vi kunde äta vår lunchmatsäck. Svårslaget lunchställe
Är så himla nöjd med mitt vidvinkelobjektiv Canon EF 16-35/2.8L III USM. Kom väl till pass här
Efter ett par timmar i Dead Vlei tror jag att alla träd numera finns på våra minneskort.
Var ju bara tvungen att fånga en solstjärna i ett av träden
Ylva installerade färglada ballonger i ett träd. Många bilder har tagits denna miljö men vi har aldrig sett några ballonger förut
Ballongerna hamnade i olika träd och bilder togs från olika vinklar
För att vara en av Namibias största turistställen är det ganska tomt på folk
Ibland är livet en uppförsbacke. I Namibia hade jag aldrig den känslan även om det ser så ut här
De droppar regn som faller här under ett år är lätträknade
Öknen fortsätter en bra bit. Det enda stället i världen där öken möter havet.
Vi lämnar till slut Dead Vlei bakom oss och vandrar nöjda tillbaka till bilen för att köra lite sandrally igen. Väl ute på den asfalterade vägen blir det ytterligare ett antal fotostopp. Naturen insvept i det vackra kvällsljuset är bedårande vacker och allt måste förevigas.
När vi kommer tillbaka till Sesriem har mörkret lagt sig och vi märker att grinden är låst med hänglås. En grovvuxen man stegar fram till bilen och frågar om vi har tillstånd att vara i parken så här dags. ”Nej, vi trodde grinden stängde vid halv sex” svarar vi och skakar på huvudena. Han muttrar något och säger att vi ska tänka på det nästa gång. Ja, det ska vi tänka på, säger vi glatt. Vi betalar de 170 NAD (ca 115 SEK) de kostar att vara i parken en dag medan hans kompis låser upp grinden och släpper ut oss.
Samma dyn som vi klättrade uppför under förmiddagen. Nu kommer ljuset från andra hållet
Häftigt att se hur ljuset förändras hela tiden. I motljus blir allt svartvitt, i en miljö som i övrigt sprudlar av färg.
En ensam oryx på vandring genom ett bedårande vackert landskap i solnedgången.
Från soluppgång till solnedgång i Sossusvlei. Mer än nöjda med vår dag lagar vi ikväll vår egen mat vid vår camping i Sossus Oasis Campsite som ligger ett stenkast från entrén till nationalparken. Innan vi somnar under de sköna täckena i vårt gröna tält på taket, funderar vi på vad vi varit med om idag. Tänk att ett så kargt landskap som mestadels består av sand och döda träd kan bjuda på så stor variation vart efter ljuset förändras. En makalöst vacker plats på jorden!
Morgonen börjar med att jag gör scrambled eggs till frukost. Svårslagen start på dagen! Som vanligt är vi uppe med tuppen. Solen går upp vid 6:30 och då är vi också uppe. Eftersom den går ner redan vid 17:30 så gäller det att ta till vara på dagen. Nätterna är ofta kalla och ibland trillar termometern ner till 5 grader men ganska snart efter solens uppgång värmer den skönt och framåt eftermiddagen passerar termometern 25-graderssträcket med råge.
Vi träffar Simon som städar vår campingplats. Efter en trevlig pratstund med honom lämnar vi fina Sossus Oasis Campsite efter två nätter. WC, dusch, diskho, belysning – allt ryms under vårt tak.
En ovanlig syn. Två bilar på samma bild
Vid ett ”tekniskt stopp” vid vägkanten tittar jag upp mot sluttningen och ser en flock med babianer
Utöver de springbock som förgyller landskapet över hela Namibia, ser vi idag oryx, zebror och babianer på fälten.
Många timmar i bilen, denna dag över 5 timmar. Med dessa naturscener blir aldrig bilresan långtråkig
Vi stannar till i Solitaire. Jag fyller tanken och bilens kylskåp medan Ylva går all in med fokus på skrotbilarna. Hon hinner även bekanta sig med de charmiga jordekorrarna innan vi drar vidare med siktet inställt på hamnstaden Swakopmund. Vägen går genom spektakulära landskap med Naukluftbergen vid vår sida. När vi har skumpat upp och ner på de ganska dåliga vägarna i timmar når vi Kuiseb pass. Vi undrar om vi befinner oss på månen…
Det lilla samhället Solitaire. Ett obligatoriskt stopp oavsett om man är hungrig eller intresserad av skrotade bilar
Denna lilla filur verkar utföra någon form av Yogaövning
En jordekorre med koll på sin grop
Solitaire – känt för sina bilvrak och äppelpaj
Någon som vill ha en tavla på sin vägg?
Kuiseb river har skapat ett spektakulärt böljande landskap som får oss att tro att vi är på månen
Vi checkar in på hotellet i Swakopmund framåt kvällen. Äter en god middag på Ocean Cellar på Strand Hotel innan vi laddar in bilder på datorn. Vi somnar till bildspelet efter ungefär 300 bilder. I morgon blir det sovmorgon. Vi ska bli hämtade utanför hotellet fem i åtta. Då ska vi ut på havet och titta på delfiner…
Se Resa till Namibia – del 3
Se övriga inlägg från var Namibiaresa:
Fish River Canyon
Etosha National Park
Waterberg, Windhoek och geparder
Vår rutt i Nambia. Rosa vägsträcka visar det här blogginlägget
av mats.jonsson.foto@gmail.com | sep 19, 2017 | Namibia
Swakopmund
Vad är det för fåglar vi ser där borta? Vi parkerar bilen vid vägkanten och går närmare. Kikaren ligger kvarglömd på hotellet så jag tar hjälp av kamerans teleobjektiv. Bingo, det är flamingo! De vackert långbenta, långhalsade, rosafärgade fåglarna med sina krökta näbbar vadar i vattnet en liten bit ut från stranden. Vi smyger oss närmare, även denna gång är vi ensamma på plats. Vi kommer så pass nära att jag kan ta några fina bilder men jag vill gärna komma ännu närmare.Vi smyger vidare i den något svala kvällsluften. Flamingorna har sett oss och har inte tänkt ställa upp på några närbilder den här kvällen utan väljer att fly sin kos i stället. Hundratals flamingos lyfter från vattnet och visar istället upp sina vackra silhuetter mot himlen som färgats intensivt orange i solnedgången.
Flamingos i solnedgången
Swakopmund är Namibias mest populära semesterort. De omvända årstiderna innebär att vi besöker staden under den Namibiska vintern. Den ”svenska” sommarvärme vi upplevt tidigare under vår resa har mattats av och vi förstår att det är en av anledningarna till att staden är mycket välbesökt under de heta Namibiska somrarna. Vi fick en välbehövlig stilla eftermiddag i den trevlig hamnstaden. Influenserna från den tyska kolonialtiden lever kvar i staden vilket inte minst märks på stadens arkitektur samt skyltar. Afrikanskt hantverk som spritter av färg, fantasi och hantverkskunnande ser mycket lockande ut i de många skyltfönstren. Eftersom det är söndag och de flesta affärer är stängda väljer vi en avkopplande promenad längs stranden och avslutar med fisklunch på berömda The Tug vid strandpiren.
Trevliga kuststaden Swakopmund är ett svalkande sommarresmål för Winhoekbor med resurser. Kontrasterna är stora i Namibia.
Swakopmund lighthouse
Visst nappar det! En ensam fiskare på Palm Beach
Swakopmund
Vädret lockade inte till något dopp i den kalla Atlanten så det fick bli en stilla promenad på Palm Beach i stället.
I Swakopmund och i grannstaden Walvis Bay finns mängder med aktiviteter för den äventyrslystne. Här finns ett område som är unikt i världen – den enda öken som möter hav. Landskapet kan beskådas från t ex Jeep, flygplan, kamelrygg eller via luftballong. Möjligheterna känns oändliga. Gillar man sand i kläderna kan man alltid besöka välkända Dune 7 utanför Walvis Bay och åka kana utför sanddynen. Om man därefter vill skölja av sig är förutsättningarna för kitesurfing toppen här. Det finns även guidade turer med fokus på djur- och växtlivet i öken. Vill man ta det lite lugnare finns flera fina museer, gallerier och Namibias enda aquarium i Swakopmund.
Vi valde att ge oss ut på havet. Efter att vi blivit upphämtade utanför vårt hotell blev vi skjutsade till hamnen i grannstaden Walvis Bay där alla båtturer utgår ifrån. Väl ute på lagunen får vi bekanta oss med sälar och pelikaner som obesvärat besöker båten till alla passagerares förtjusning. Delfinerna lyser med sin frånvaro denna dag och vi ser endast ett fåtal. Kul då att vi fått krama sälar och titta länge och djupt in i ögonen på de spektakulära pelikanerna. Pelikanernas rosa färg kommer av att det är parningsdags berättar vår guide. De är annars mer vita i fjäderdräkten. Självklart fick vi också prova på de lokalt odlade ostronen och fick förklarat för oss att det var en synd att svälja dessa delikatesser hela. Med lite peppar och citron smakade de riktigt gott tyckte i alla fall hälften av oss.
Här vankas det mat tänkte pelikanen och kom flygandes.
Vi får bekanta oss med en öronsäl och några pelikaner som blir väl omhändertagna på båten.
Pelikaner med skeppsvrak i bakgrunden
Kramkalas med öronsäl
Ylva hade närkontakt med en välfriserad pelikan
Både sjödugliga och mindre sjödugliga båtar ligger förankrade i havet utanför Walvis Bay. Dyra hamnplatser och regler för fisketillstånd ger upphov till en brokiga skara flytetyg. Oanvända oljeplattformar ligger förtöjda i väntan på att oljepriset ska skapa förutsättningar att åter utvinna oljan i grannlandet Angola.
Vrak utanför Walvis Bay
Pelican Point
100 000-tals sälar på stränderna utanför Walvis Bay. Länge norröver vid Cape Cross finns världens största öronsälkoloni.
På väg tillbaka till hamnen kommer så till slut några delfiner simmandes runt fören och följer oss en bit.
Längs Namibias kust möter öken havet, som enda platsen i världen. Just här är det dock en väg emellan.
En gäng pärlhöns showar för oss i en park i Swakopmund
Dagens frukostställe blir välkända Village café. Namibisk humor serveras av morgonpigg personal som tillbehör till den sagolikt goda omeletten. En underbart bra start på dagen! Vi lämnar dimman i Swakopmund och åker tillbaka inåt landet. Redan efter en kvart är det åter klarblå himmel och betydligt varmare. Dagens sträcka är något kortare än vanligt och vårt mål är magnifika Spitzkoppe som även kallas Namibias Matterhorn. Efter en timmes åkning på den fina asfalterade B2 med tillåtna hastigheten 120 km/h, svänger vi av på grusväg. Återigen mycket tacksamma över att vi har valt att hyra en bra fyrhjulsdriven bil. På grusvägarna är hastighetsbegränsningen 80 km/h. I Namibia har man problem med att alltför många turister överskattar sin förmåga och kör av vägen. Några riktigt otäcka filmer och bilder visas hos uthyrare av bilar för att mana till försiktighet. Ett mycket effektivt sätt att påminna om hastighetsbegränsningarna är att man i många hyrbilar en inbygd GPS som håller koll på hastigheterna. Vi blir påminda med ett obehagligt pip om vi råkar köra fortare än tillåtet…
Hus i en by i närheten av Spitzkoppe
Ett läskigt hus? Nej, det här är en butik med lokalt hantverk. Återvinning i sin bästa form, underbart!
Spitzkoppe
Vi hade läst att om det är någonstans man ska campa i Namibia så är det just vid Spitzkoppe. Efter en natt i detta bergiga paradis kan vi inte annat än att hålla med. För ca 200 sek får vi en naturupplevelse som får nackhåren att resa på sig av rysning, framförallt om man som vi är fotointresserade. Här finns en häftig båge i sten som är ett känt motiv från Namibia. Den ska vi hitta!
Spitzkoppe, en höjdarupplevelse, på 700 meter
Klicka på bilden och se en filmsnutt av ”klickspråket” damara, när Esso sjunger en sång
Vi börjar med att anmäla oss till en guidad tur när vi anländer till campingen. En underhållande man som heter Esso (”Not Asshole, but Esso” som han presenterade sig som) åker med i vår bil och vi stannar till på flera platser i området Spitzkoppe. Vi fick se hur leoparderna hänger upp sitt byte i ett träd. Hmm, finns det verkligen leoparder här? Bästa att se upp!
Vidare får vi mycket målande berättat hur bushmanfolket levde. Rockpaintings, målningar på klipporna, visar hur de kommunicerade med andra grupper och vilka djur som fanns här. De djur vi ser idag är några zebror som förgyller miljön ytterligare.
Vår gode vän sjunger även än sång på damara, ett av många språk som används i landet. Klicka på bilden för att höra några meningar när han sjunger en sång som bushmännen sjöng vid giftemål. Försök sedan att härma hans klickande ljud samtidigt som du sjunger…
Månen och glöden hjälper till att lysa upp den mörka kvällen. Korvarna som fick bli vår middag denna kväll smakar extremt gott. Tillsammans med den häftiga naturupplevelsen som ger extra krydda förstärks våra intryck. Korven var säkert ganska ordinär… Nu är det dags för nästa magiska fotoupplevelse.
Jag tar min Canon 5D III och monterar på vidvinkelobjektivet, grabbar tag i stativet och klättrar uppför berget. Med månen som enda ljuskälla är det lite extra spännande att vandra omkring i denna magiska värld. Förutom den ödla som dyker upp bara en decimeter från mitt huvud ser jag inga djur, men jag hör sjakalerna yla en bit bort. Namibia är det perfekta landet för stjärnskådning. Under den torra vintern slipper man störande moln och luften är ännu klarare, stjärnorna uppfattas som krispigare. Med exponeringstider på 30 sekunder fångar jag stjärnorna i den klaraste vintergata jag någonsin skådat. Magiskt!
Ganska snart tappar jag känslan för både tid och rum i mitt sökande efter nästa motiv. Jag sätter mig ner en stund och tittar ut över den väldiga stjärnhimmeln, den spektakulära miljön som breder ut sig månskenet, och filosoferar över hur lyckligt lottad jag är som får uppleva allt detta i det stora landet i södra Afrika.
Somnar sedan gott i tältet på taket, med tusentals stjärnor på näthinnan.
Nej, det är inget UFO. Det är månen som lyser upp berget, där jag springer omkring i natten alldeles för mig själv.
En av många nätter med fantastiska stjärnhimlar i Namibia
Namibia är ett perfekt land att skåda stjärnor i. Få ställen på jorden har så klar himmel som detta land.
Naturligtvis måste vi ta till vara på de tidiga timmarnas varma ljus.
Under den av naturen formade stenbron
Ylva blickar ut över nejden och väntar på att solen ska gå upp
Visst ser jag stark ut…
Funderar du över hur det går till när man campar i Namibia? Så här gick det till när vi kom till Spitzkoppe Campsite.
Vi rullar in mot receptionen i området för att registerra oss. Vi blir mottagna av glada och trevliga människor som visar oss vilka uppgifter som ska noteras i loggboken. Vi får en kartan över området som visar de numrerade uppställningsplatser som finns. Vi kör in genom grinden till området och skumpar i sakta mak fram på den sandiga vägen. Vi ser att det redan är upptaget på många ställen. Paxar gör man genom att markera revir med hjälp av campingstolar eller bord. ”Vi åker runt det här berget och kollar om det är ledigt på plats 7” säger jag och vi styr dit. Inga stolar eller bord inom synhålll, så vi ställer upp våra grejer och platsen är vår. Förutom en enkel toalett med tre väggar finns här inte mycket mer än ett stort bord tillverkat av en kabelrulle en grillplats. Önskas dusch eller kök finns det vid receptionen 10 minuter bort, men vad gör det, vi har ju en fullt utrustad campingbil med egen vattentank och allt! Just på den här campingplatsen är det inte bekvämligheterna utan den fantastiska miljön man är ut efter. De häftiga bergen reser sig på ena sidan av vår bil och ett till synes oändligt slättlandskap breder ut sig åt andra hållet.
Vi skuttar ur bilen och det första vi gör är att klättra uppför berget för att lokalisera oss. Jag blir helt i extas när jag efter bara 50 meter konstaterar vi campar precis bredvid den berömda stenbågen!
Solen lyser på en av de 20 platser man kan campa på vid Spitzkoppe campsites
Ylva skapar egna rockpaintings av mindre permanent slag
Vår campingplats vid bergen i Spitzkoppe
Motiven är oändliga i detta spektakulära bergslandskap
Vi stannar till vid vägkanten och träffar en kvinna som tillsamman med sina två små barn säljer lokalt hantverk. De små utklippta metallfåglarna har målats och vips har en använd läskburk tillsammans med några pärlor och fjädrar blivit en vacker prydnad. Vi köper en mobil och får även några bilder på de charmiga syskonen. Det blir ett till shoppingstopp på vägen den här dagen där köper vi armband av en Himba-kvinna. Kvinnan i den vackra Hererodräkten som gör henne sällskap vid vägkanten får tyvärr inte sälja någon docka till oss.
Med nyfikna blickar titta barnen på Ylva, fast de inte förstår vad hon säger
I alla fall en av syskonen blev glad av att vi stannade vid just deras hydda för att köpa hantverk
Vi träffade två kvinnor från folkgrupperna Herero och Himba
Damaraland – Kaokoland
Resan fortsätter genom häpnadsväckande landskap. Kanske de vackraste på hela resan.
På Madisa campsite ligger platserna så nära varann att man till och med kan höra grannen. Det känns ovant. Här finns dock fler faciliteter på vår plats än det gjorde vid Spitzkoppe.
Campingkitet som ingick i bilhyran består bland annat av bord och stolar, gasoltuber, kastruller, stekpanna, plasttallrikar och muggar, bestickset i 4 delar och en massa annat praktiskt för campare. Vi beställde även en låda fylld med basvaror som vi hade god nytta av. I bilen finns ett kylskåp som går på eget batteri. Vi såg hela tiden till att bunkra dunkar med vatten och annan dryck. Allt fungera fantastisk bra med bilen under hela resan och vi klarade oss utan missöden. Många turister råkar ut för punktering, men vi klarade oss även från det.
Vår egna dusch och toalett
Dags att diska
Mycket fågelsång vid Madisa Campiste, här har vi en Kronvipa.
Här sitter Ylva med vår djurbok och bockar alla de djur vi har sett under dagen.
Jag fascineras av träd. Märks det?
När vi färdas på de långa vägarna i Damaraland passerar vi flera skyltar som varnar för elefanter. Våra ögon söker av terrängen men vi ser inga elefanter hur mycket vi än tittar. Vi stannar vid Twyvelfontain och tittar på rockcarvings (hällristningar). Här finns över 2000 figurer inristade i berget. En guide ingår i entrén till området och får mycket information om folket som gjort både ristningar och några målningar under den 45 minuter långa promenaden upp och ner bland klipporna. Man kan knappast kalla detta modern konst då ristningarna började skapas av jägarfolket för över 3000 år sedan. 2007 blev Twyvelfontain upptaget på Unescos Världsarvalista.
På väg ifrån Twyvelfontein ser vi färska spår av världens största däggdjur. Ryktet säger att man hade sett en hjord elefanter här tidigare på morgonen. Vi frågar vem som vet bäst var man kan hitta dem och blir hänvisad till entrén till the Organ pipes. Väl där vi hittar en trevlig och positiv kille som bestämt hävdar att det nyligen har varit elefanter i närheten. Han vill väldigt gärna visar oss dem, naturligtvis mot en liten ersättning. Vi gör upp om ett pris och han hoppar in i vår bil. Vi anar ännu inte vilket äventyr i äventyret detta kommer att bli. Elefanterna i Damaraland är kända just för att vara de enda elefanter som lever i öknen. Även om jag vet att de är väldigt svåra att hitta har jag verkligen hoppats att vi under vår resa skulle få möjlighet att se de omtalade ökenelefanterna,
Vi får en trevlig stund med en kunnig och glad guide. Vi passar på att fråga eftersom vi är vetgiriga och vill veta allt om Namibias natur. Efter mer än en timmes bilåkning på diverse små, väldigt små och svårframkomliga vägar har vi ännu inte sett skymten av några elefanter. Vår glada guide drar ner rutan på bilen och frågar ortsbefolkningen som vi möter om de kan dela med sig av de mest aktuella observationerna. De berättar för vår guide att de har sett elefanter passera byn tidigare under dagen. Jag och Ylva börjar dock tappa hoppet om att vi ska få se några ökenelefanter.
Nu börjar även guiden bli lite otålig men säger att han tror att de kan ha gått genom flodbädden. Han ber mig då köra av vägen för att fortsätta genom den under vintern uttorkade floden. I flodbädden finns så här års endast djup sand, stora stenar och ett och annat träd. 4-hjulsdriften är inkopplad och jakten kan börja…
Färska spår från en elefant.
Men först lite bilder från Twyvelfontain
Hällristningar i Twyvelfontain. Den speciella ”lejonmannen” med mänskliga händer och en svansudd som ser ut som en hand.
”It´s not far now, they should be close” säger vår guide som nu även han börjar låta lite uppgiven. Vi fortsätter genom den djupa sanden och över de stora stenarna. Turen genom flodbädden som jag trodde bara skulle vara ett par hundra meter visar sig vara betydligt längre. Här finns ingen väg upp ur floden utan vi får helt enkelt sladda vidare på det svårbemästrade underlaget ett bra tag till. Samtidigt som det är himla kul och utmanande att i hög fart köra slalom mellan stenarna i den djupa sanden så början jag fundera över vad som händer om vi kör fast. Nu börjar vi verkligen undra över vad som stod i den finstilta delen av försäkringsvillkoren… Hur kunde vi över huvudtaget hamna här tänker vi båda och ber vår guide att visa oss upp på närmaste ”riktiga” väg. Elefanterna är inte längre så viktiga. Nu gäller det att ta oss och bilen helskinnade ifrån flodbädden som nu blivit ännu svårare att ta sig fram genom. En tröst är de bilspår som jag följer. Några fordon har åkt före oss utan att hamna i knipa.
Plötsligt ser jag något i gräset som rör sig, allt för litet för att vara en elefant. Det är några babianer som vandrar i det höga torra gräset. Det får duga som djurobservation den här turen. Efter en evighet kommer vi fram till en plats där vi kan köra upp ur flodbädden och vi ta oss upp på mer lättkört underlag. Vi vill gärna komma fram till nästa campingplats innan solen gått ner och nu ligger vi lite illa till tidsmässigt. Vi släpper av vår guide och konstaterar, något besviket, vi att vi inte fick se skymten av några elefanter. Vi är dock mycket nöjda att bilen fortfarande är hel och att jag nu kan titulera mig certifierad flodbäddsförare…
Kommer vi att få se några elefanter överhuvudtaget på vår resa genom Namibia? Några dagar senare har vi svaret…
Babian vid flodbädden där vi jagar elefanter
Tur att vi tog med oss en egen elefant. Den fick vara med om mycket på resan…
Elefanten på en klippa i Quiver Tree forest
Elefanten efter toalettbesök
Besvikelse råder när elefanten ser att vattenhålet sinat…
Elefanten njuter av solnedgången i det höga gräset
Elefanten har det lika torrt som humorn i detta blogginlägg
Elefanten brottas men en kompis.
Vi har ju ännu inte kommit till Namibias kända Nationalpark Etosha där alla stora djur finns, så vi får hålla till godo med de lite mindre djuren och alla fåglar som visar upp sig för oss.
Pärlsparvuggla
En hornbill från insidan av bilen, eller Nordlig rödnäbbstoko som den heter på svenska
Samma hornbill fast från utsidan
Landskapet vi färdas genom är fantastisk vackert. Bilen och dammet förädlar bilden ytterligare.
Inte så många vilda djur här inte. Vi får vänta till vi kommer till Nationalparken Etosha
Vy från berget vid vår campingplats Hoada Campsite
Mäktigt landskap i Damaraland
”Det är ju för faan giraffer där nere” skriker jag ut i eufori. Så reagerar jag alltså första gången jag ser detta märkliga låghalsade djur i det vilda.
Ser du girafferna mellan träden? Det gjorde jag och ställde mig på bromsen.
Vackra färger längs bergsluttningarna i Damaraland
Andra gången jag ser giraffer går jag ur bilen och fotograferar på närmare håll.
3 veckor i Namibia
I nästan två veckor har vi rest runt i Namibia. De djur vi hittills har sett är oryx, thomsongasell, struts, zebra, babian, vårtsvin, kudo, giraff mm. I nästa inlägg beger vi oss till nationalparken Etosha där ska vi tillbringa 4 dagar och på nära håll se ännu fler djur. Vi har ju ännu inte sett några riktiga elefanter. Vi kör vidare i vår, fortfarande hela, hyrbil in i den fantastiska, vidsträckta djurparken där man stänger in människorna istället för djuren. Se blogginlägget om Etosha
Se de andra inläggen från vår Namibiaresa:
Fish River Canyon – Luderitz
Sossuvlei – Naukluft
Waterberg, Windhoek och geparder
av mats.jonsson.foto@gmail.com | sep 17, 2017 | Namibia
Vi har upplevt unika landskap, vild natur, vilda djur och ändlösa horisonter under två och en halv vecka. Namibia är dubbelt så stort som Sverige men med bara 2 miljoner innevånare och vi har börjat älska de stora vidderna och det glest befolkade landskapet. Vår Namibiaresa börjar närma sig slutet och det känns lite vemodigt när vi lämnar Etosha och de intensivt täta mötena med vilda djur. Men innan vi lämnar detta enastående häftiga land ska vi bland annat hinna med att besöka Waterberg National Park, en helt magiska platå, träffa geparder på nära håll samt tillbringa en förmiddag i huvudstaden.
Vi far upp och ner på den lilla och svårframkomliga vägen till vårt boende i Ohange. Med min numera vana hand styr jag galant vår 4×4 Toyota Hilux förbi alla hinder på vägen. Plötsligt springer en sabelantilop över vägen. Check på den säger vi och kryssar i vår bok!
Ohange har specialiserat sig på lodger men har en campingplats att hyra ut. Någon har varit här och eldat i donkeyn så att vi får varmvatten när vi anländer. Innan mörkret lägger sig över området hinner vi med att se några gnuer, impalor, pärlhöns, hornbills och en struts. När vi inte längre ser lyssnar vi även till några vårtsvin som grymtar och bökar i jorden i några buskar en bit bort.
Morgonkaffet smakar gott när vi ligger kvar en stund i gryningen under våra täcken med tältduken öppen. Med kikaren i beredskap hoppas vi få se några djur uppenbara sig mellan träden i det höga gräset. Vi ser en del morgonpigga fåglar och lyssnar till dess ljuva musik. En underbart skön start på denna dag.
Spanar ut från tältet på taket om vi ser några djur i gryningen
Här finns dusch, toalett, grill, handfat, tak över huvudet endast för oss. Taget från andra hållet av tältet.
Vi ville ju så gärna se leoparder och geparder när vi var i Etosha, men de skygga kattdjuren gömde sig väl för oss. Vid staden Otjiwarongo svänger vi av stora vägen B1 och skumpar istället fram på en rödfärgad grusväg i över en timme. Väl värt tiden!
Vi ska bekanta oss med världens snabbaste däggdjur – geparden. För 100 år sedan fanns över 100 000 geparder i världen, nu finns bara ca 8 000. För att bevara det utrotningshotade kattdjuret bedriver Cheetah Conservation Fund forskning och utbildning för att rädda arten. Man tar bland annat hand om och föder upp föräldralösa ungar. Verksamheten är genuin och vi får mycket information om det arbete som bedrivs. Klockan 14 varje dag är det dags för mat och vi tittar på när geparderna äter lunch innan vi åker på en guidad tur i flera av hägnen.
Här föder man även upp och tränar boskapshundar som ska jaga bort geparder. Hundarna lever med sin boskapsflock och vaktar den väl. På så sätt minskar man risken att geparder ger sig på tamboskap och att bönderna skjuter katterna. Ett mycket intressant besök och det känns så bra att stödja denna organisation.
Lunchtid för geparderna i Cheetah conservation fund. Gillar solens strålar i ögat
Geparden – värdens snabbaste däggdjur kommer upp i hastigheter runt 110 km. Den här honan hade dock inte så bråttom. Hon är den äldsta i flocken.
Mörkret har lagt sig över Waterberg när vi rullar in genom parkens grindar. En trevlig yngre man tar betalt av oss och berättar att det tar ca en timme att åka till campingen härifrån och att de stänger om 10 minuter. Vi suckar trött och funderar på hur vi ska lösa boendet i natt, när han säger ”Just kidding, it is only 100 meters” och skrattar. Roade av den namibiska humorn, som vi fått smaka på många gånger under resan, fortsätter vi de hundra metrarna för att checka vi in på Waterberg Plateau Camping. Campingen ligger strax nedanför platån. Att åka bil på en namibisk campingplats i mörker är inget att rekommendera. Efter en stunds letande hittar vi till slut en plats i mörkret, men egen grillplats och nära till faciliteter som kök, toaletter och dusch. På toaletterna hittar vi spindlar stora som de gamla femkronorna (stora som grytlock enligt Ylva) och ett stort antal geckoödlor. Varningstexter sitter överallt ”Stäng dörrarna eftersom babianer strövar omkring i området”. Det är spännande att campa i Namibia!
Waterbergplatån med häftig utsikt över det i övrigt platta landskapet
Vår resan är fylld av höjdpunkter. Waterberg är en av dem. Denna väldiga platå som tycks uppskjuten ur jorden, reser sig över 200 meter över savannen är 50 km lång och 16 km bred. Dess branta sidor målade med intensivt färgade lavar i många olika färger. Området är nationalpark sedan 1972 och i mitt tycke ett måste om man ska åka till Namibia. Berget består av sandsten och här finns flera av de stora afrikanska djuren såsom både spets- och trubbnoshörning, buffel och giraffer. Waterberg är även känt för sin rika flora och ligger dessutom på bekvämt avstånd från huvudstaden Windhoek.
Babianer i stora flockar rör sig i området. De gör allt för att komma över nåt att äta och kan därför bli ganska aggressiva.
Damara dik-dik, Namibias minsta antilop med en mankhöjd på bara 40 cm. Förmodligen den sötaste också.
Färgglad sandsten i Waterberg. Den blå är jag.
Giraffer i morgonljuset med Waterberg plateau i bakgrunden
Lite kvällsfotografering med månen som ljuskälla
Klockan 06.00 är vi på plats vid receptionen. Nu ska vi ut med de statligt ägda NWR’s (Namibian Wildlife Resort) egna guidade turer. Med vår guide och en gäng spanjorer åker vi upp på platån och har förhoppningar om att få se noshörningar och bufflar på nära håll. Redan efter några minuter, ser vi giraffer, antiloper och vårtsvin innan solen ens gått upp. Dagen innan vandrade vi upp på berget men man har endast tillgång till en liten del av Waterberg till fots. För att få tillträde uppe på platån krävs en guide.
Fleeceponshon vi får låna kommer väl till pass i den kyliga morgontimmen när vi far fram i den röda afrikanska jorden i den öppna bilen. Efter flera besök vid tomma vattenhål ser vi till slut en flock med bufflar på håll. Vi såg inga noshörningar men vi fick en god frukostpåse och en häftig upplevelse på Waterberg platå.
Den guidade turen börjar, som vanligt i Namibia, före soluppgången
En magisk morgon med giraffer i soluppgång
Waterberg wilderness, ett av många riktigt häftiga boenden i Namibia
Plötsligt hör vi ljud från djur och grenar som knäcks i skogen. Vi tittar upp mot berget. Inte alls långt ifrån oss går några kudo antiloper. De står varsamt kvar och tittar på oss lika nyfiket som vi tittar på dem. Vi har tagit en kvällspromenad på Porcupine (piggsvin) Highway, i en miljö helt olik alla andra miljöer vi sett i Namibia. Här växer enorma träd i ett frodigt landskap omgivet av Waterbergs mäktiga sandstensklippor.
Fler ljud – babianer skriker och vrålar. Ljuden blir starkare och det är tydligt att det inte är något litet gruff, de är riktigt ilskna. Vid vårt boende förra natten varnade man för att babianer kan vara aggressiva mot människor. Ljuden kommer närmare och vi kan se en hel flock som far upp och ner i träden och vrålar ut sin ilska. De kommer närmare i rasande fart. Det börjar bli mörkt och vi vill ju inte ha en flock vildsinta babianer jagande hack i häl. Vart ska vi ta vägen? Vi tar upp var sin trädgren från marken så att vi kan försvara oss om de skulle anfalla. Anfallet uteblev och babianerna tystnar och sätter sig ner i det höga gräset ett femtiotal meter ifrån oss. Vi vandrar vidare, i lite högre tempo och med betydligt högre puls…
Kvällsljuset blir magiskt och innan vi kommer tillbaka till lodgen har vi lagt ifrån oss trädgrenarna och vi hinner också se några mindre vildsinta djur. Antiloper och damara dik-dik smyger omkring i skymningsljuset.
Det blir en vacker och spännande kväll som avslutas med en delikat middag på lodgen, Waterberg Wilderness lodge. När vi sitter och äter på kvällen får vi höra att babianerna inte alls är aggressiva här. Aporna hade förmodligen en intern fight om en smaskig skorpion eller nåt sa en av de anställda vid lodgen när vi berättade om kvällens strapatser. I våra minnen kommer dock dessa babianer vara farligaste aporna i världen. Minnet av kvällens promenad blir liksom lite mer spännande då…
Ylva fotograferar de Kudo som vi bekantar oss med på vår kvällspromenad i Waterberg Wildernes lodge
Likt ett paradis på jorden samsas här gigantiska träd och växter ihop med massor av djur, omgivna av Waterbergs färgglada sandstensklippor. Hittar du Ylva bland träden?
Sista kvällen i det vilda Namibia. Magisk!
Även denna morgon samlas vi tidigt för en guidad tur. Denna gång tills fots från Waterberg Wilderness lodge. Vi får lära oss mycket om Namibias flora och fauna av vår engagerade guide Foreman. Bland annat hur man kan se på spillningen om det är från en trubbnoshörning eller en spetsnoshörning. Det är spännade att gå omkring på Waterbergs platå och se färska spår av djur som noshörningar och bufflar. Vi ser dock inte så mycket djur men vi får se uppleva fantastiska vyer ut över savannen.
Foreman visar hur spillningen från en trubbnoshörning ser ut
Waterberg
Foreman berättar vad vi ser från Waterberg plateau, 200 meter öven savannen
Häftiga formationer i sandsten på Waterbergs platå
I fyra timmar vandrar vi omkring på Waterberg och lär oss massor om Namibias djur och växtliv
Efter en 4 timmars vandring är det skönt med ett svalkande dopp i den vackert belägna poolen. Som sällskap har jag tre surikater, gjorda i sten
Vid vägen satt denna filur på ett termitbo och pillade på ett frukt
Sista etappen på vår resa är huvudstaden Windhoek. Med sina 330 000 innevånare är det Namibias överlägset största stad. Vi stannar här en natt och hinner med en halv dag i stadens centrala delar. Windhoek har en mysig stadskärna och vi passar på att shoppa lite handarbete i Namibia Craft Centre.
Vy över Windhoek från vårt hotell
I Namibia är man stolta över sitt hantverk och i Windhoek finns det mycket sådant. Här Namibia Craft Centre
Windhoek mest kända motiv – Christchurch
Sista etappen på vår resa är grön
