Vandra upp på Nuolja

Vandra upp på Nuolja

Linbanestationen ligger bara 600 meter från STF turiststation i Abisko. Vi tar oss med hjälp av linbanan till Aurora Sky station på berget Nuolja eller Njulla som det heter nordsamiska. Därifrån är det drygt 250 höjdmeter ytterligare innan man är uppe på toppen av berget.
Våra ögon njuter av den fantastiska utsikten över Torneträsk och nationalparken. Men det är inte bara vyer vi njuter av. Nuoljas sluttningar är även känt för att vara frodigt och med skarpsynthet kan man hitta många rariteter inom växtvärlden. Det medhavda kaffet njuter vi alldeles extra av också naturligtvis. Andra stopp vi gör har vi kameran i högsta hugg, när vi t ex fotograferar Lapporten i olika vinklar med forsar, ett par kängor, en kikande man eller med en liftkorg i förgrunden.

Vy över Torne träsk från Aurora Sky Station. Här är utmärkt att skåda norrsken

Vy över Torne träsk från Aurora Sky Station. Här är utmärkt att skåda norrsken

Vi fick hjälp uppför berget, men man det går naturligtvis bra att gå uppför också

Vi fick hjälp uppför berget, men man det går naturligtvis bra att gå uppför också

Vandringen uppför Njulla är fantastisk

Vandringen uppför Njulla är fantastisk

Sämre utsikt kan man ha vid en fikarast, med bergen speglandes i Torneträsk

Sämre utsikt kan man ha vid en fikarast, med bergen speglandes i Torneträsk

Obligatorisk fotografering vid toppen av Nuolja

Obligatorisk fotografering vid toppen av Nuolja

Vy från toppen av Njulla med Björkliden nedanför och Nationalparken Vadvetjåkka på andra siden Torne träsk

Vy från toppen av Njulla med Björkliden nedanför och Nationalparken Vadvetjåkka på andra siden Torne träsk

Claes kikar efter Lapporten

Claes kikar efter Lapporten

Vandring i Abisko, med Lapporten i Bakgrunden

Vandring i Abisko, med Lapporten i Bakgrunden

 

Berg så långt ögat når söderut från Nuolja

Berg så långt ögat når söderut från Nuolja

Norra berget i Lapporten med topparna Tjuonatjåkka och Nissuntjårro, 1540 respektive 1721 m ö h

Norra berget i Lapporten med topparna Tjuonatjåkka och Nissuntjårro, 1540 respektive 1721 m ö h

Rihtonjira forsar fram och Lapporten ståtar i bakgrunden

Rihtonjira forsar fram och Lapporten ståtar i bakgrunden

Vandringen nedför berget Nuolja är magisk vacker

Vandringen nedför berget Nuolja är magisk vacker

En överblommad fjällsippa förgyller Njullas sluttning

En överblommad fjällsippa förgyller Njullas sluttning

Vår väg nerför är brant och lite trixig stundtals men med den fantastiska vyn och all växtlighet blir vägen ändå en härlig upplevelse. Turen längs jokken Rithonjira är speciellt vacker.

Rithonjira forsar fram längs Njullas sluttning

Rithonjira forsar fram längs Njullas sluttning

Man kan ju också göra som jag och Ylva gjorde. Vi gifte oss nämligen på berget, fast det var en annan dag och på vägen ner fick vi en vacker regnbåge som "ringade" in oss

Man kan ju också göra som jag och Ylva gjorde. Vi gifte oss nämligen på berget, fast det var en annan dag och på vägen ner fick vi en vacker regnbåge som ”ringade” in oss

Är du intresserad av flera av våra dagsturer i Abisko Nationalpark kan du läsa om dem här:

Vandra Kungsleden

Vandra till Trollsjön

Vandra i Abisko

Vandra till Kårsafallen

 

Vandra till Trollsjön

Vandra till Trollsjön

Sveriges vackraste vandring

 

Två och en halv mil väster om Abisko Turiststation ligger Låktatjokka tågstation. Vi var på plats ganska tidigt på morgonen eftersom vi hört att det fort blir fullt på parkeringsfickorna vid E10. Vi följer skyltarna mot Trollsjön (Rissajaure). Passerar över järnvägen, där malmtågen mellan Narvik och Kiruna rullar, och går i lätt stigning ett tag. Efterhand blir vi inlindade i molnen som hade bestämt sig för att ligga lågt idag, denna dag i början av september. Tack vare dessa moln blir Stendalen eller Kärkevagge som det heter på samiska, en än mer mystisk plats att vandra på.
Likt Frodo och Sam i Sagan om ringen kryssar vi fram i dimman mellan stenblocken. Vi har dock ingen Gollum som förföljer oss och vi går heller inte vilse. Stendalen är den en av de häftigast miljöerna jag någonsin har vandrat i, helt magiskt!

Låktatjåkka stationshus

Låktatjåkka stationshus

Första biten är det uppförsbacke innan det planar ut och blir ganska enkel vandring

Första biten är det uppförsbacke innan det planar ut och blir ganska enkel vandring

Vi vandrar i molnen längs Stendalen som vi inte ser så mycket av mer än de närmaste stenbumlingarna

Vi vandrar i molnen längs Stendalen som vi inte ser så mycket av mer än de närmaste stenbumlingarna

När molnen skingras för en stund ser vi den enorma mängs stenblock som inlandsisen en gång i tiden drog med sig

När molnen skingras för en stund ser vi den enorma mängs stenblock som inlandsisen en gång i tiden drog med sig

Riklig flora i den frodiga miljön

Riklig flora i den frodiga miljön

En mystisk känsla råder över Stendalen när vi vandrar vidare i dimman

En mystisk känsla råder över Stendalen när vi vandrar vidare i dimman

Det klafsar om kängorna när vi går i de väl upptrampade stigarna. Stigarna är lätta att följa trots att sikten är dålig. Det är fuktigt och svalt. Fikarasten blir lite kortare än vanligt. Vi sitter på några stenar och värmer oss med hallon- och blåbärssoppa som vi tagit med oss från Turiststationen. Vi fantiserar om hur det ser ut nedanför oss. På väg tillbaka kommer vi att få se, visar det sig några timmar senare.

I molnen kan vi ana de höga bergen som omger dalen

I molnen kan vi ana de höga bergen som omger dalen

Fukten är påtaglig och förgyller gräset med vackra droppar

Fukten är påtaglig och förgyller gräset med vackra droppar

Efter ett par timmars vandring i behagligt tempo når vi Trollsjön, Sveriges siktklaraste sjö. Sjön ligger längst i in dalen Kärkevagge och är fri från is endast tre månader om året. Precis som platsen benämns är den förtrollande och en smula mystisk.

Trollsjön är Sveriges klaraste sjö med ett siktdjup på 34 meter. Det är så djup sjön är...

Trollsjön är Sveriges klaraste sjö med ett siktdjup på 34 meter. Det är så djup sjön är…

Trollsjön med en av många små bäckar som rinner till

Trollsjön med en av många små bäckar som rinner till

Trollsjön

Trollsjön

Fotograferar en stund vid sjön och petar i oss en välförtjänt lunch innan det är dags att vandra tillbaka. Nu har molnen skingrat sig en aning och helt plötsligt kan vi se dalen uppenbara sig. Men topparna är fortfarande skymda av molnen som ligger kvar där som ett fluffigt täcke över dalen. En stor kontrast till de vassa och hårda stenblocken som ligger spridda i dalen.

Molnen har skingrats något och vi ser mer av den stentäckta dalen

Molnen har skingrats något och vi ser mer av den stentäckta dalen

När molnen skingras ser vi betydligt mer av dalen

När molnen skingras ser vi betydligt mer av dalen

 

Ett av många forsar längs Kärkejokk

Ett av många forsar längs Kärkejokk

På väg tillbaka väljer vi att följa jokken. Det visar sig vara ett bra val.

På väg tillbaka väljer vi att följa jokken. Det visar sig vara ett bra val.

 

Efter drygt en mil lång på bra stigar är vi tillbaka vid bilen igen. En del stigning i början och vid några partier men.
Bussar mellan Kiruna och Riksgränsen går två gånger om dagen och ber man busschauffören snällt brukar man kunna få gå av där. Varje vecka anordnas även turer av STF’s guider från turiststationen. Annars är det mest praktisk om man har tillgång till bil. Vi fick låna Bosses. Tack Bosse.

Se flera av våra dagsvandringar när vi var i Abisko

Vandra Kungsleden

Vandra i Abisko

Vandra upp på Nuolja

Vandra Kungsleden

Vandra Kungsleden

Det vilda vattnet forsar fram i jokken när vi vandrar längs Abisko kanjon. Kungsleden, som anses vara en av världens bästa vandringsleder, inleder majestätiskt med denna dramatiska miljö vid vår sida. Första kilometrarna går bredvid Jokken innan vi dras in i fjällbjörkskogen. Ljudet från jokken hörs hela tiden och påminner oss att vi vandrar i Abisko Nationalpark. Vi tar oss fram på spänger eller på väl upptrampad mark med stenar och rötter som tvingar våra kängbeklädda fötter att koncentrera sig på var nästa nedsättning ska ske.
Att många har gått här tidigare är tydligt. Varför så många har gått här tidigare är också tydligt – miljön är fantastisk!

Porten som visar var Kungsleden börjar

Porten som visar var Kungsleden börjar

Abiskojokka kanjon är en sevärdhet i sig.

Abiskojokka kanjon är en sevärdhet i sig.

Ylva har hittat en bekväm björkstol. Ska tilläggas att hon inte har storlek 52 i kängor.

Ylva har hittat en bekväm björkstol. Ska tilläggas att hon inte har storlek 52 i kängor.

Tack vare hängbroarna tar vi oss lätt över vattendragen

Tack vare hängbroarna tar vi oss lätt över vattendragen

43 mil lång är Kungsleden som börjar i Abisko och slutar i Hemavan

43 mil lång är Kungsleden som börjar i Abisko och slutar i Hemavan

Med stenar som stativ kan jag fotografera med lite längre tid och få rörelse i forsarna

Med stenar som stativ kan jag fotografera med lite längre tid och få rörelse i forsarna

Vi passerar genom fin fjällbjörkskog som lite smått börjar visa upp sin höstlika gulnande sida. När suget efter kaffe och macka blir för uppenbart, lyssnar vi på signalerna och letar upp en fint fikaställe vid forsen. Rastställena är många längs Kungsleden.

Många är de vandrare som passerar oss med betydligt större ryggsäckar och med större ambitioner vad gällande sträcka att gå

Många är de vandrare som passerar oss med betydligt större ryggsäckar och med större ambitioner vad gällande sträcka att gå

Abiskojokken är kraftfull när den forsar fram genom Nationalparken

Abiskojokken är kraftfull när den forsar fram genom Nationalparken

 

Trots surt i marken är minerna glada och humöret på topp

Trots surt i marken är minerna glada och humöret på topp

Efter ca 10 km når vi sjön Abiskojaure, men istället för att fortsätta de 42 mil söderut till slutet av Kungleden i Hemavan, vänder vi tillbaka mot Turiststationen. Svetten lackar i pannan av det höga tempot vi håller på tillbakavägen. Finns bara en sak att göra. Ta ett dopp i det minst sagt svala vattnet. Efter det uppfriskande snabbadet fick jag förnyade krafter och kunde fortsätta i samma höga tempo hela vägen till turiststationen.

Abiskojaure

Abiskojaure

 

Många vackra vyer längs Kungsleden, Abiskojokken forsar för fullt och berget Nuolja visar sig i bakgrunden

Många vackra vyer längs Kungsleden, Abiskojokken forsar för fullt och berget Nuolja visar sig i bakgrunden

 

Man kan ta en avstickare till sjön Vuolip Njahkajarvi. Vid klart väder ser man Lapporten härifrån det fick inte vi

Man kan ta en avstickare till sjön Vuolip Njahkajarvi. Vid klart väder ser man Lapporten härifrån det fick inte vi

Abiskojokken sveper fram genom kanjon mellan dramatiska klippor av hårdskiffer och dolomitkalk

Abiskojokken sveper fram genom kanjon mellan dramatiska klippor av hårdskiffer och dolomitkalk

Välbehövlig vila efter över 2 mils vandring

Välbehövlig vila efter över 2 mils vandring

 

Efter över 2 mils vandring, lite trötta, lite hungriga och lite törstiga passar det bra med en dusch och en god IPA i receptionen innan det är dags för en välsmakande middag med trevlig sällskap. Vi använde oss av den utmärkta guiden Fjällvandra längs kungsleden av Fredrik Nervgård, för tips och inspiration.

Se fler dagsturer från vår vecka i Abisko.

Vandra till Trollsjön

Vandra i Abisko

Vandra upp på Nuolja

Resan till Namibia – 1

Resan till Namibia – 1

Vi rullar fram mot vattenhålet i vår hyrda Toyoto Hilux, våra blickar spanar spänt runt i det torra gula gräset. Giraffer, zebror och antiloper står på behörigt avstånd från vattenhålet och tittar alla åt samma håll. Där, bara 15 meter ifrån oss, ligger tre lejonhonor i gräset och smaskar på ett byte. Stämning känns tryckt och de andra djuren håller hela tiden ett vakande öga på dessa väldiga kattdjur. Lejonhonorna har fångat sitt byte och är för stunden inte ett hot, men man kan ju aldrig vara säker. Vi kollar så att vi inte missat något lejon, drar ner rutan på bilen och börjar fotografera frenetiskt. Det är väldigt tyst och lugnt, vi är de enda människorna på plats. Plötsligt reser sig ett av lejonen. Pulsen går upp och kameran får jobba ännu mer. Mellan käkarna bär hon sitt byte, eller rättar sagt de delar som finns kvar. Hon visar upp huvudet, hornen och en blodig del av ryggraden likt en trofé. Lejonhonan förflyttar sig med majestätiska steg några meter innan hon på nytt lägger sig ner i gräset och tuggar i sig sin resterande del av bytet. De fortsätter alla att tugga, reser sig ibland för att visa upp sig för oss, gäspar och exponerar sina enorma tänder. När lejonhonorna är mätta och belåtna smyger sig schakalerna fram och hämtar resterna, de har väntat otåligt på just detta ögonblick.

Nu är vi inte längre de enda människorna på plats, vi pekar ut i gräset och visar folket i de andra två bilarna de tre lejonhonorna. En grabb i tioårsåldern får syn på lejonen och skuttar upp och ner av förtjusning. Vi är minst lika uppspelta och vår andra dag i nationalparken Etosha i norra Namibia är redan en succé. Men vi börjar från början av vår resa. Mer om vad som händer i Etosha kommer lite senare. Vad var det lejonen mumsade på? Finns det verkligen noshörningar i buskarna? Hur många elefanter ryms det i ett litet vattenhål?

Välkamouflerade lejonhonor 15 meter från bilen - en av många fantastiska upplevelser på vår resa.

Välkamouflerade lejonhonor 15 meter från bilen – en av många fantastiska upplevelser på vår resa.

 

Roadtrip in Namibia

Vi anländer till Windhoeks flygplats på midsommardagen och blir, som planerat, upphämtade av hyrbilsföretaget. Vi är på andra sidan av vårt vackra jordklot och årstiderna är omvända. Vi har lämnat vår sommar för att resa runt i Nambia under den del av året som är deras vinter. Vår resa har tagit form vartefter sedan vi bokade våra flygbiljetter i Januari. Resrutten är spikad och hyrbilen är bokad, en 4×4 Toyota Hilux med tält på taket. Åtta av nätterna har vi för avsikt att bo på taket, där emellan bor vi på lodge, hotell och guest house. Tre spännande veckor ligger framför oss! Har vi koll? Har vi missat något eller planerat fel gällande restider mellan våra tänkta stopp? Det är riktigt roligt att planera och boka allt hemma vid datorn. Vår resa är tänkt att ta oss till de häftigaste ställena när fotoljuset är som bäst – nu är det upp till bevis!

Vi får en noggrann genomgång av bilens utrustning och vi lämnar därefter Windhoek. Efter många mil på vänster sida av den raka, fina asfalterade vägen B1 når vi fram till Keetmanshoop, en av få städer i södra delarna av landet.

Resans första etapp - 50 mil på B1

Resans första etapp – 50 mil på B1

Vi sover gott i en riktig säng, vilket känns toppen efter en natt i flygstol. Frukost serveras på rummet på mycket trevliga Quiver Inn Guesthouse i Keetmanshoop. En liten bit utanför staden ligger Quiver tree forest, en märkliga plats där flera hundra quivertrees, eller Kokerboom som det heter på africaans, växer. Vi spatserar runt bland de märkliga träden alldeles för oss själva och vrider och vänder på objektiven för att hitta bästa vinkel. Jag är redan här är jag nöjd med beslutet att ta med flera objektiv att alternera med.

Fascinerande landskap i Quiver tree forest

Fascinerande landskap i Quiver tree forest

IMG_1780

Namibia

Quiver tree

Quiver tree

Jag mellan två Quiver tree, eller kokerboom som de heter på Africaans

Jag mellan två Quiver tree, eller kokerboom som de heter på Africaans

I entréavgiften till Quiver tree forest ingår också entrén till Giants playground som ligger 5 minuters bilfärd bort. Vi åker genom en grind och några svängar bort på en liten grusväg hittar vi en värld av stora stenblock, till synes staplade på varandra. Trots att det är vinter är värmen påtaglig. Vem har orkat stapla dessa stenar på varandra? Finns det jättar? Jordens geologi kan spela skojiga spratt! Så lång ögat når sprider de märkliga formationerna ut sig. Även här är vi ensamma, så när som på några ödlor som verkar trivas på de varma stenarna.
Giants playground

Giants playground

Det finns quiver trees vid Giants playground också

Det finns quiver trees vid Giants playground också

Efter många mil på asfalterade vägar tar nu grusvägarna vid. Vi släpper ut lite luft ur däcken och skumpar vidare. Vägarna är raka och naturen är mäktig. Landskapet ändras hela tiden och vi förundras över hur ett så kargt landskap kan anta så många skepnader. De sista två milen är än mer krävande med många och stora gropar och stenbumlingar på vägen. Vi konstaterar snart att det fordon vi valt att hyra också är den typ vi varmt kan rekommendera! En rejäl fyrhjulsdriven bil för är nödvändig vid strapatser av detta slag. Vi blir varmt välkomnade med kall juice redan vid bilen, checkar sedan in och blir visade till vårt egna hus. Den magnifika utsikten överstiger våra förhoppningar. Vi är vid Fish River Lodge, eller ”at the edge of eternity” som man också kallar platsen.

 

Här upplever vi något så ovanligt som en sväng. Vägen B4 genom det namibiska landskapet.

Här upplever vi något så ovanligt som en sväng. Vägen B4 genom det namibiska landskapet.

Typisk rastplats i Namibia

Typisk rastplats i Namibia

Jag trivs bäst i öppna landskap...

Jag trivs bäst i öppna landskap…

Fish River Lodge – The edge of eternity

Alla har väl hört talas om Grand Canyon, men få känner till nr två i storleksligan, Fish River Canyon.
Världens nästa största ravin är på sina djupaste håll över 500 meter djup. Där vi är kan vi endast se en bråkdel av den mäktiga canyonen som är över 160 km lång och på det bredaste stället 27 km. Den bråkdelen inte fy skam! Vandringslederna i ravinen är väldigt krävande, läkarintyg som visar att man är frisk och vid god kondition är ett krav för att få tillträde till fots. På grund av den extrema värmen som kan råda är det inte tillåtet att beträda den på sommarhalvåret då temperaturen kan nå upp emot 50 grader.

Vi visste att detta ställe skulle vara något alldeles extra. Utsikten är svår att föreställa sig när man bara ser bilder som vi tidigare gjort. Två dagar med den här utsikten - Underbart!

Vi visste att detta ställe skulle vara något alldeles extra. Utsikten är svår att föreställa sig när man bara ser bilder som vi tidigare gjort. Två dagar med den här utsikten – Underbart!

Vi kommer fram till Fish River Lodge före solnedgången. Hittade solen i ett träd

Vi kommer fram till Fish River Lodge före solnedgången. Hittade solen i ett träd

 

”I survived Terror Pass” står det på en T-shirt man kan köpa i receptionen. Efter att vi studsat och hoppat fram på en väg som inte alls kan kallas väg ett par timmar når vi botten av Fish River canyon. Guiden och den mycket skickliga chauffören Cornelis har kört oss hit. Tänk att vi trodde att de sista milen vi själva körde för att komma fram till Fish River Lodge var dålig. Fish River Lodge är de enda som har access att köra 4×4 nere i canyonen. Vi har på oss tröja, jacka och mössa när vi ger oss iväg kl 7 på morgonen tillsammans med vårt sällskap som den här morgonen är utökat med en tysk familj.
Några timmar senare har vi fått upp värmen. ”Jag får förmodligen bara ett tillfälle i livet att bada på den här underbara platsen” svarar Ylva när pappan i den tyska familjen undrar varför man ska bada här när det är så kallt. När vi simmar in under berget i canyonen är det inte kylan i vattnet som ger ståpälsen, det är upplevelsen! Nöjda med vår simtur mumsar vi i oss innehållet i vår lunchpåse samtidigt som vi njuter av den omgivande miljön. En stund senare hoppar även vår tyske kompis i vattnet…

På väg ner i världens nästa största ravin, Fish River Canyon.

På väg ner i världens nästa största ravin, Fish River Canyon.

Här fick vi gå en bit och Cornelis körde ensam ner bilen på denna fina väg...

Här fick vi gå en bit och Cornelis körde ensam ner bilen på denna fina väg…

Halvvägs nere i Fish River Canyon.

Halvvägs nere i Fish River Canyon.

 

Fish River Canyon

Trycket på ryggen på personalen på Fish River Lodge talar sitt tydliga språk

Trycket på ryggen på personalen på Fish River Lodge talar sitt tydliga språk

Ylva tar en simtur i en rock pool

Ylva tar en simtur i en rock pool

"Vi survived terror pass", första gången. Nu måste vi tillbaka samma väg. Det gick bra även andra gången

”Vi survived terror pass”, första gången. Nu måste vi tillbaka samma väg. Det gick bra även andra gången

 

 

Personalen tittar underligt på oss när vi tar ett dopp i poolen. Det är vinter här och alla är varmt klädda, trots att termometern visar drygt 25 dagtid. På natten sjunker temperaturen till blygsamma 5 grader. En kall öl och en ännu kallare pool, men med en sol som värmer skönt och en utsikt som inte går att beskriva blir det oundvikligen ett dopp även i poolen! Bra bilder att visa på Facebook blir det i alla fall. Vi måste också prova utomhusduschen vid vår lodge. Sällan har vi duschat med så vacker utsikt.

Innan solen går ner tar vi en promenad längs ravinens branta kanter. Solens strålar bildar magiska mönster på himlen och fotostoppen blir många. Solen trillar snabbt ner och halv sex försvinner den nedanför horisonten. Vi hinner precis tillbaka innan det blivit mörkt. Kvällsmaten lockar och smakar mycket gott. När vi blivit mätta och belåtna blt vi bjudna på sång och dans. Större delen av den mycket trevliga personalen och stämmer upp till sång och vi får känslan av att det här är dagens höjdpunkt för dem.

Utsikten, solvärmen, ölen, stämning, sällskapet var kanon. Det enda man kan ha synpunkter på är värmen i poolen, den var obefintlig.

Utsikten, solvärmen, ölen, stämning, sällskapet var kanon. Det enda man kan ha synpunkter på är värmen i poolen, den var obefintlig.

A place so quiet, even your thoughts whisper, står det på deras webbsida.

A place so quiet, even your thoughts whisper, står det på deras webbsida.

Fish River Lodge har 20 st lodger som alla ligger precis vid kanten av ravinen

Fish River Lodge har 20 st lodger som alla ligger precis vid kanten av ravinen

Vy från lodgen. Fish River Canyon - 160 km lång, 27 km bred

Vy från lodgen. Fish River Canyon – 160 km lång, 27 km bred

Hur många Quiver trees kan man fota på en kväll. Svaret är: Väldigt många!

Hur många Quiver trees kan man fota på en kväll. Svaret är: Väldigt många!

Ylva blickar ut över mäktiga Fish River Canyon. I naturens stora vyer blir människan ganska liten.

Ylva blickar ut över mäktiga Fish River Canyon. I naturens stora vyer blir människan ganska liten.

Andra och sista morgonen fick vi uppleva en makalös soluppgång som trängde sig fram mellan molnen vid Fish river lodge.

Andra och sista morgonen fick vi uppleva en makalös soluppgång som trängde sig fram mellan molnen vid Fish river lodge.

Vi tar det lite lugnt på morgonen, man vill liksom dröja sig kvar vid denna enastående vackra plats. Vi vaknar till ett molnigt Namibia och det kom till och med några regndroppar. Vi fick höra att det senaste regnet föll i mars.
Det är också svårt att slita sig från de underbara människor som jobbar här. Till slut rullar vi dock vidare och vi ser flera djur längs vägen, oryx, springbook, kudu, strutsar mm. Djur är det enda levande vi ser de närmsta 2,5 timmarna innan vi når vägen B4 och tar sikte västerut mot Luderitz. Ingen bil, inget hus ingen människa på 2,5 timme. Man förstår att Namibia är ett av världens mest glesbefolkade länder.

Om ni någon gång är i dessa trakter och blir sugna på godsaker rekommenderas varmt Hotell Bahnhof i Aus. Morotskakan och limetårtan vi blev serverade här var bland det godaste bakverk jag någonsin ätit.

På vägen ut mot kusten och Luderitz varnar skyltarna för sand, blåst och hyenor. Vi kör genom höga sanddrivor och kraftig vind som rycker i bilen men några hyenor ser vi inte skymten av. Vårt natthärbärge blir Nest hotell som ligger vackert beläget i en vik vid havet. Inte så charmigt men middagen var väldigt god. Vi är ju vid havet så det fick bli grillade räkor denna kväll.

Ganska raka vägar. Den här leder ut mot kusten

Ganska raka vägar. Den här leder ut mot kusten

Sanden blåser in över vägen som innehåller kurvor, sista biten på väg till hamnstaden Luderitz

Sanden blåser in över vägen som innehåller kurvor, sista biten på väg till hamnstaden Luderitz

Den mest fotograferade gatan i kuststaden Luderitz

Den mest fotograferade gatan i kuststaden Luderitz

 

Vågfotografering på morgonen.

Vågfotografering på morgonen.

Vågorna skvalpar in mot Nest Hotel

Vågorna skvalpar in mot Nest Hotel

The abandoned Town – Kolmanskop

I början av 1900-talet hittade man diamanter i sanden i Namib öknen ca en mil in i landet från hamnstaden Luderitz. På den här tiden var Namibia en tysk koloni och lycksökande tyskar begav sig till området som på kort tid byggde en helt samhälle. Här fanns bl a sjukhus, teater, casino och skola. När nya, större fyndigheter gjordes många mil söderut övergavs staden och sedan mitten av 1950-talet är Kolmanskop en spökstad där sanden har tagit över. Idag är det en av södra Namibias största turistattraktioner. Det är lätt att förstå när vi knallar runt i djup sand bland de kusligt tomma och övergivna husen. En annan typ av upplevelse där naturen återtagit området som en gång  befolkades av människor. Flera timmar med intensiv fotografering, med sand i skorna, i kläderna, på stativet och på linsen och med 100 ytterligare bilder på minneskortet. Här kommer några…

Kolmanskop - Ghost town Kolmanskop - Ghost town

Kolmanskop ghost town

Kolmanskop - Ghost town

Kolmanskop - Ghost town

Vinden har gjort vågmönster i sanden

Kolmanskop - Ghost town

Kolmanskop - Ghost town

 

Även i dag stannar vi på Bahnhof Hotel i Aus. Denna gång är det lunchstopp. Aus som annars mest är känt för de vildhästar som finns i området är ett charmigt litet samhälle, väl värt att stanna till vid. Vi lämnar de bekväma asfalterade vägarna för denna gång och nu väntar många mil på grusvägar av skiftande kvalitet. Naturen imponerar dock hela tiden.

Ikväll blir det ett äventyr i äventyret – vi ska för första gången sova i tältet på taket av bilen. Med både solen och förväntan i våra blickar styr vi in på en liten sandig väg i ett häpnadsväckande vackert landskap omgivet av spektakulära berg. Vi passerar ett flertal grindar som öppnar och sedan stänger bakom oss. Vi hinner fram till Ranch Koiimasis precis innan solen går ner.

Många oryx ser vi längs vägarna. På ranchen blev vi erbjudna oryxkött, men vi hade matplanerna klara.

Många oryx ser vi längs vägarna. På ranchen blev vi erbjudna oryxkött, men vi hade matplanerna klara.

Blånande berg med ett ensamt träd i förgrunden - det blev några sådan bilder på resan

Blånande berg med ett ensamt träd i förgrunden – det blev några sådan bilder på resan

Ylva fick motionera mycket sista biten till Ranch Koiimasis, många grindar blev det!

Ylva fick motionera mycket sista biten till Ranch Koiimasis, många grindar blev det!

Ett gäng strutsar hängde vid ranchen

Ett gäng strutsar hängde vid ranchen

 

”Sitter verkligen den här pinnen rätt?” ”Ska det vara så här?” Frågorna är många när vi reser tältet för första gången. Det har ju gått fem dagar sedan vi fick instruktionerna upprepades tre gånger… När tältet till slut är monterat, vilket egentligen var ganska enkelt, är det dags för middag – soppa. Det är en häftig känsla att sitta mitt i naturen i mörkret och lyssna på alla ljud som den Namibiska kvällen bjuder oss på. Nåja, så mycket mörker är det egentligen inte, trots att solen gått ner sedan ett tag. En kraftigt lysande måne hjälper oss att se vad som finns i omgivningarna. Här behövs inga ficklampor tänker jag men det kanske är bra att se så man inte trampar på några ormar eller skorpioner när man ska på toa på natten. Pannlamporna vi packade ner kommer att användas mycket på den här resan.

Vår alldeles egna campingplats med grillplats, eldstad, bänkar och bord under tak. Toalett och dusch får vi dela med 4 andra på campingen. Allt detta i fantastisk naturskön miljö till en kostnad av endast ca 250 SEK.

Vår alldeles egna campingplats med grillplats, eldstad, bänkar och bord under tak. Toalett och dusch får vi dela med 4 andra på campingen. Allt detta i fantastisk naturskön miljö till en kostnad av endast ca 250 SEK.

Ylva tittar nöjt ut efter att färdigställt tältet

Ylva tittar nöjt ut efter att färdigställt tältet

Hann med lite sista solljus innan det var dags för matlagning.

Hann med lite sista solljus innan det var dags för matlagning

Nattfotografering vid vår campingplats.

Nattfotografering vid vår campingplats.

Klockan 6 klättrar vi ner från vårt taktält med hjälp av stegen för att bege oss på morgonpromenad. Lite trötta är vi allt eftersom nattsömnen stördes av kraftig blåst. En vacker uppmärkt naturstig på 5 km väcker liv i våra något stela kroppar.

Vid frukosten har Ylva skaffat sig flera nya kompisar, en gäng Rock Dassies eller klipphyrax som de heter på svenska, bor i berget där vi campar och de är naturligtvis intresserade av vår frukost. Vi fick under resan lära oss att dess närmaste släkting är elefanten.

Vissa skaffar sig kompisar ganska enkelt. En orädd liten unge.

Vissa skaffar sig kompisar ganska enkelt. En orädd liten unge.

En av många rock dassies som ligger och värmer sig i morgonsolen

En av många rock dassies som ligger och värmer sig i morgonsolen

Vävarfåglarna bygger imponerande bon där de kommer åt

Vävarfåglarna bygger imponerande bon där de kommer åt

 

"Pull yourself together" sa vi och tyckte att vi var roliga.

”Pull yourself together” sa vi och tyckte att vi var roliga.

Vi avslutar dagen lite lagom avslappnat vid Sossus Oasis Campsite och ännu en vacker solnedgång. I morgon blir det sanddyner...

Vi avslutar dagen lite lagom avslappnat vid Sossus Oasis Campsite och ännu en vacker solnedgång. I morgon blir det sanddyner…

 

Vår rutt i Namibia. Den här första delen åkte vi på blå vägar

Vår rutt i Namibia. Den här första delen åkte vi på blå vägar

Om klättring i sanddyner och rallykörning i djup sand får ni läsa om i nästa blogginlägg. Läs här…

Se övriga inlägg från var Namibiaresa:

Swakopmund – Damaraland

Etosha National Park

Waterberg, Windhoek och geparder

Namibia – tips se och göra i Sossusvlei

Namibia – tips se och göra i Sossusvlei

Sossusvlei – Resan till Namibia del 2

I gryningen köar många bilar och bussar vid Sesriem Gate. Vi ska alla besöka Sossusvlei, ett måste om man turistar i Namibia.
Jag börjar bli otålig och lite orolig i kön. De skulle ju öppna kl 6 och nu är klockan nästan kvart över. Man vill ju inte missa det varma, mjuka morgonljuset. Afrika är Afrika och efter registrering av alla bilar och chaufförer öppnas så småningom gaten och vi kan tillsammans med övriga morgonpigga i karavan äntligen köra in i den här delen av nationalparken.

Dune 45. Sossusvlei är Namibias mest besökta plats, känd över hela världen

Dune 45. Sossusvlei är Namibias mest besökta plats, känd över hela världen

Den mest kända av sanddynerna är Dune 45. Den ligger 45 km från Sesriem, därav namnet. På parkeringen intill trängs bilar och bussar och längs den skarpa kanten på sanddynen syns ännu fler människor vandra längs den stig som bildats. Vi har inte åkt till Namibia, som är ett av världens mest glesbefolkade länder, för att trängas. Vi åker en bit till och väljer en sanddyn som vi kan ha för oss själva. Solen har klättrat upp en bit på himlen men det gör inte så mycket för ljuset och skuggorna är så enastående häftigt ihop med den röda sanden. Vi klättrar också upp en bit men inte ända upp till himlen, även om det känns som vi är i ett fotografiskt himmelrike.

Ylva, som är på väg uppför vår alldeles egna sanddyn, förgyller bilden och ger perspektiv

Ylva, som är på väg uppför vår alldeles egna sanddyn, förgyller bilden och ger perspektiv

Varje sanddyn vi passerar på väg mot Sossusvlei har sin egna karaktär.

Varje sanddyn vi passerar på väg mot Sossusvlei har sin egna karaktär.

Ylva på väg uppför vår egna sanddyn

Ylva på väg uppför vår egna sanddyn

Jag bara älskar de mjuka vågmönster som bildas i sanden.

Jag bara älskar de mjuka vågmönster som bildas i sanden.

Sossusvlei ligger i Namib-Naukluft Nationalpark, världens äldsta öken

Sossusvlei ligger i Namib-Naukluft Nationalpark, världens äldsta öken

Många fotostopp blir det på väg till Sossusvlei, det går liksom inte att bara åka förbi allt vackert

Många fotostopp blir det på väg till Sossusvlei, det går liksom inte att bara åka förbi allt vackert

På båda sidor av vägen ser vi berg av rödaktig sand. Färgerna förändras med ljuset och de böljande formerna skiftar vartefter vi färdas allt längre in i den del av Nationalparken Namib-Naukluft som kallas Sossusvlei. Den gigantiska Nationalparken är med på Unescos världsarvlista. Vad beträffar djur så såg vi just inga mer än några ödlor, skalbaggar och en annan myra.
65 km på fin asfalterad väg innan vi når gränsen där 2-hjulsdrivna fordon inte längre tillåts köra. Vi däremot, med vår Toyota Hilux 4×4, fortsatte. ”Drive fast, it´s easier” löd rådet från en van ökenförare, så gaspedalen är lika långt ner som sanden är djup. Bilen kränger fram och tillbaka och upp och ner när vi far fram i hög fart genom den mjuka sanden de sista kilometrarna. Jag kände mig som en rallyförare i Paris-Dakarrallyt. Snart är vi framme vid den plats som jag mest hade sett fram mot att besöka på hela resan. Vi parkerar bilen på fast mark och börjar pulsa i den mjuka sanden.

 

Frukost mitt på vägen

Frukost mitt på vägen

Vår bil står och laddar för några kilometer rally i djup sand

Vår bil står och laddar för några kilometer rally i djup sand

Den hittills häftigaste bilkörning i mitt liv. Det skulle dock komma ännu större utmaningar vid ratten längre fram under resan...

Den hittills häftigaste bilkörning i mitt liv. Det skulle dock komma ännu större utmaningar vid ratten längre fram under resan…

Skrattandes likt två lekande barn springer, hoppar och skuttar vi nerför sanddynen. Tröttheten efter vandringen uppför är som bortblåst. Nedanför oss ligger ett landskap så surrealistiskt att det är en utmaning att med ord beskriva platsen. Vi har kommit till Dead Vlei. Det första vi gör när vi kommer ner är att knyta upp kängorna och hälla ut all sand som letat sig in via skaften. Det blir några deciliter och kängorna känns genast både lättare och betydligt rymligare igen.

 

Har du provat att springa nerför ett berg av sand? Vi rekommenderar det starkt!

Har du provat att springa nerför ett berg av sand? Vi rekommenderar det starkt!

Namibia Sossusvlei

Namibia Sossusvlei

Dead Vlei

Solens brännande strålar från en klarblå himmel förstärker känslan av ökenlandskap. Man kan bara tänka sig hur det är att befinna sig på denna på plats under sommaren när termometern visar upp emot 45 grader. De döda nästa svarta acaciaträden ger en skön kontrast till den skrovliga ljusgrå marken. Platsen är omgiven av vackert rödfärgade sanddyner och ovanpå allt detta en klarblå himmel med solen som pricken över i.
Dead Vlei var en gång en sjö som bildats av floden Tsauchab. När klimatet ändrades och vattnet torkade ut dog så småningom träden. Man tror att de är över 600 år gamla. De är svarta på grund av att solens intensiva strålar har bränt dem. Big Daddy med sina 380 meter, som är den enskilt högsta sanddynen i världen syns härifrån.

Här följer resultatet av flera timmar intensiv fotografering.

Vi hittade faktiskt lite skugga under ett träd (ej detta) där vi kunde äta vår lunchmatsäck. Svårslaget lunchställe

Vi hittade faktiskt lite skugga under ett träd (ej detta) där vi kunde äta vår lunchmatsäck. Svårslaget lunchställe

Är så himla nöjd med mitt vidvinkelobjektiv Canon EF 16-35/2.8L III USM. Kom väl till pass här

Är så himla nöjd med mitt vidvinkelobjektiv Canon EF 16-35/2.8L III USM. Kom väl till pass här

Namibia Sossusvlei

Namibia Sossusvlei

Namibia Sossusvlei

Vi stannar kvar länge i det fascinerande sandlandskapet och börjar fundera över när grinden till parken stänger. Det är svårt att slita sig från Dead Vlei. Har vi tagit de bilder vi ville ha med oss hem? Säkert inte, så det är bäst vi tar några till…

Efter ett par timmar i Dead Vlei tror jag att alla träd numera finns på våra minneskort.

Efter ett par timmar i Dead Vlei tror jag att alla träd numera finns på våra minneskort.

Var ju bara tvungen att fånga en solstjärna i ett av träden

Var ju bara tvungen att fånga en solstjärna i ett av träden

Ylva installerade färglada ballonger i ett träd. Många bilder har tagits denna miljö men vi har aldrig sett några ballonger förut

Ylva installerade färglada ballonger i ett träd. Många bilder har tagits denna miljö men vi har aldrig sett några ballonger förut

Ballongerna hamnade i olika träd och bilder togs från olika vinklar

Ballongerna hamnade i olika träd och bilder togs från olika vinklar

För att vara en av Namibias största turistställen är det ganska tomt på folk

För att vara en av Namibias största turistställen är det ganska tomt på folk

Ibland är livet en uppförsbacke. I Namibia hade jag aldrig den känslan även om det ser så ut här

Ibland är livet en uppförsbacke. I Namibia hade jag aldrig den känslan även om det ser så ut här

De droppar regn som faller här under ett år är lätträknade

De droppar regn som faller här under ett år är lätträknade

Öknen fortsätter en bra bit. Det enda stället i världen där öken möter havet.

Öknen fortsätter en bra bit. Det enda stället i världen där öken möter havet.

 

Vi lämnar till slut Dead Vlei bakom oss och vandrar nöjda tillbaka till bilen för att köra lite sandrally igen. Väl ute på den asfalterade vägen blir det ytterligare ett antal fotostopp. Naturen insvept i det vackra kvällsljuset är bedårande vacker och allt måste förevigas.
När vi kommer tillbaka till Sesriem har mörkret lagt sig och vi märker att grinden är låst med hänglås. En grovvuxen man stegar fram till bilen och frågar om vi har tillstånd att vara i parken så här dags. ”Nej, vi trodde grinden stängde vid halv sex” svarar vi och skakar på huvudena. Han muttrar något och säger att vi ska tänka på det nästa gång. Ja, det ska vi tänka på, säger vi glatt. Vi betalar de 170 NAD (ca 115 SEK) de kostar att vara i parken en dag medan hans kompis låser upp grinden och släpper ut oss.

Samma dyn som vi klättrade uppför under förmiddagen. Nu kommer ljuset från andra hållet

Samma dyn som vi klättrade uppför under förmiddagen. Nu kommer ljuset från andra hållet

Häftigt att se hur ljuset förändras hela tiden. I motljus blir allt svartvitt, i en miljö som i övrigt sprudlar av färg.

Häftigt att se hur ljuset förändras hela tiden. I motljus blir allt svartvitt, i en miljö som i övrigt sprudlar av färg.

En ensam oryx på vandring genom ett bedårande vackert landskap i solnedgången.

En ensam oryx på vandring genom ett bedårande vackert landskap i solnedgången.

 

Från soluppgång till solnedgång i Sossusvlei. Mer än nöjda med vår dag lagar vi ikväll vår egen mat vid vår camping i Sossus Oasis Campsite som ligger ett stenkast från entrén till nationalparken. Innan vi somnar under de sköna täckena i vårt gröna tält på taket, funderar vi på vad vi varit med om idag. Tänk att ett så kargt landskap som mestadels består av sand och döda träd kan bjuda på så stor variation vart efter ljuset förändras. En makalöst vacker plats på jorden!

Morgonen börjar med att jag gör scrambled eggs till frukost. Svårslagen start på dagen! Som vanligt är vi uppe med tuppen. Solen går upp vid 6:30 och då är vi också uppe. Eftersom den går ner redan vid 17:30 så gäller det att ta till vara på dagen. Nätterna är ofta kalla och ibland trillar termometern ner till 5 grader men ganska snart efter solens uppgång värmer den skönt och framåt eftermiddagen passerar termometern 25-graderssträcket med råge.

Vi träffar Simon som städar vår campingplats. Efter en trevlig pratstund med honom lämnar vi fina Sossus Oasis Campsite efter två nätter. WC, dusch, diskho,  belysning - allt ryms under vårt tak.

Vi träffar Simon som städar vår campingplats. Efter en trevlig pratstund med honom lämnar vi fina Sossus Oasis Campsite efter två nätter. WC, dusch, diskho,  belysning – allt ryms under vårt tak.

En ovanlig syn. Två bilar på samma bild

En ovanlig syn. Två bilar på samma bild

Vid ett "tekniskt stopp" vid vägkanten tittar jag upp mot sluttningen och ser en flock med babianer

Vid ett ”tekniskt stopp” vid vägkanten tittar jag upp mot sluttningen och ser en flock med babianer

Utöver de springbock som förgyller landskapet över hela Namibia, ser vi idag oryx, zebror och babianer på fälten.

Utöver de springbock som förgyller landskapet över hela Namibia, ser vi idag oryx, zebror och babianer på fälten.

Många timmar i bilen, denna dag över 5 timmar. Med dessa naturscener blir aldrig bilresan långtråkig

Många timmar i bilen, denna dag över 5 timmar. Med dessa naturscener blir aldrig bilresan långtråkig

 

Vi stannar till i Solitaire. Jag fyller tanken och bilens kylskåp medan Ylva går all in med fokus på skrotbilarna. Hon hinner även bekanta sig med de charmiga jordekorrarna innan vi drar vidare med siktet inställt på hamnstaden Swakopmund. Vägen går genom spektakulära landskap med Naukluftbergen vid vår sida. När vi har skumpat upp och ner på de ganska dåliga vägarna i timmar når vi Kuiseb pass. Vi undrar om vi befinner oss på månen…

Det lilla samhället Solitaire. Ett obligatoriskt stopp oavsett om man är hungrig eller intresserad av skrotade bilar

Det lilla samhället Solitaire. Ett obligatoriskt stopp oavsett om man är hungrig eller intresserad av skrotade bilar

Denna lilla filur verkar utföra någon form av Yogaövning

Denna lilla filur verkar utföra någon form av Yogaövning

En jordekorre med koll på sin grop

En jordekorre med koll på sin grop

Solitaire - känt för sina bilvrak och äppelpaj

Solitaire – känt för sina bilvrak och äppelpaj

SOlitaire

SOlitaire

 

Någon som vill ha en tavla på sin vägg?

Någon som vill ha en tavla på sin vägg?

 

 Kuiseb river har skapat ett spektakulärt böljande landskap som får oss att tro att vi är på månen

Kuiseb river har skapat ett spektakulärt böljande landskap som får oss att tro att vi är på månen

Vi checkar in på hotellet i Swakopmund framåt kvällen. Äter en god middag på Ocean Cellar på Strand Hotel innan vi laddar in bilder på datorn. Vi somnar till bildspelet efter ungefär 300 bilder. I morgon blir det sovmorgon. Vi ska bli hämtade utanför hotellet fem i åtta. Då ska vi ut på havet och titta på delfiner…
Se Resa till Namibia – del 3

Se övriga inlägg från var Namibiaresa:

Fish River Canyon

Etosha National Park

Waterberg, Windhoek och geparder

Vår rutt i Nambia. Rosa vägsträcka visar det här blogginlägget

Vår rutt i Nambia. Rosa vägsträcka visar det här blogginlägget

 

 

 

Namibiaresan – del 3

Namibiaresan – del 3

 

Swakopmund

Vad är det för fåglar vi ser där borta? Vi parkerar bilen vid vägkanten och går närmare. Kikaren ligger kvarglömd på hotellet så jag tar hjälp av kamerans teleobjektiv. Bingo, det är flamingo! De vackert långbenta, långhalsade, rosafärgade fåglarna med sina krökta näbbar vadar i vattnet en liten bit ut från stranden. Vi smyger oss närmare, även denna gång är vi ensamma på plats. Vi kommer så pass nära att jag kan ta några fina bilder men jag vill gärna komma ännu närmare.Vi smyger vidare i den något svala kvällsluften. Flamingorna har sett oss och har inte tänkt ställa upp på några närbilder den här kvällen utan väljer att fly sin kos i stället. Hundratals flamingos lyfter från vattnet och visar istället upp sina vackra silhuetter mot himlen som färgats intensivt orange i solnedgången.

Flamingos i solnedgången

Flamingos i solnedgången

Namibia

 

Swakopmund är Namibias mest populära semesterort. De omvända årstiderna innebär att vi besöker staden under den Namibiska vintern. Den ”svenska” sommarvärme vi upplevt tidigare under vår resa har mattats av och vi förstår att det är en av anledningarna till att staden är mycket välbesökt under de heta Namibiska somrarna. Vi fick en välbehövlig stilla eftermiddag i den trevlig hamnstaden. Influenserna från den tyska kolonialtiden lever kvar i staden vilket inte minst märks på stadens arkitektur samt skyltar. Afrikanskt hantverk som spritter av färg, fantasi och hantverkskunnande ser mycket lockande ut i de många skyltfönstren. Eftersom det är söndag och de flesta affärer är stängda väljer vi en avkopplande promenad längs stranden och avslutar med fisklunch på berömda The Tug vid strandpiren.

Trevliga kuststaden Swakopmund är ett svalkande sommarresmål för Winhoekbor med resurser. Kontrasterna är stora i Namibia.

Trevliga kuststaden Swakopmund är ett svalkande sommarresmål för Winhoekbor med resurser. Kontrasterna är stora i Namibia.

Swakopmund lighthouse

Swakopmund lighthouse

Visst nappar det! En ensam fiskare på Palm Beach

Visst nappar det! En ensam fiskare på Palm Beach

Swakopmund

Swakopmund

Vädret lockade inte till något dopp i den kalla Atlanten så det fick bli en stilla promenad på Palm Beach i stället

Vädret lockade inte till något dopp i den kalla Atlanten så det fick bli en stilla promenad på Palm Beach i stället.

 

I Swakopmund och i grannstaden Walvis Bay finns mängder med aktiviteter för den äventyrslystne. Här finns ett område som är unikt i världen – den enda öken som möter hav. Landskapet kan beskådas från t ex Jeep, flygplan, kamelrygg eller via luftballong. Möjligheterna känns oändliga. Gillar man sand i kläderna kan man alltid besöka välkända Dune 7 utanför Walvis Bay och åka kana utför sanddynen. Om man därefter vill skölja av sig är förutsättningarna för kitesurfing toppen här. Det finns även guidade turer med fokus på djur- och växtlivet i öken. Vill man ta det lite lugnare finns flera fina museer, gallerier och Namibias enda aquarium i Swakopmund.

Vi valde att ge oss ut på havet. Efter att vi blivit upphämtade utanför vårt hotell blev vi skjutsade till hamnen i grannstaden Walvis Bay där alla båtturer utgår ifrån. Väl ute på lagunen får vi bekanta oss med sälar och pelikaner som obesvärat besöker båten till alla passagerares förtjusning. Delfinerna lyser med sin frånvaro denna dag och vi ser endast ett fåtal. Kul då att vi fått krama sälar och titta länge och djupt in i ögonen på de spektakulära pelikanerna. Pelikanernas rosa färg kommer av att det är parningsdags berättar vår guide. De är annars mer vita i fjäderdräkten. Självklart fick vi också prova på de lokalt odlade ostronen och fick förklarat för oss att det var en synd att svälja dessa delikatesser hela. Med lite peppar och citron smakade de riktigt gott tyckte i alla fall hälften av oss.

 

Här vankas det mat, tänkte pelikanen och kom flygandes.

Här vankas det mat tänkte pelikanen och kom flygandes.

Vi får bekanta oss med en öronsäl och några pelikaner som blir väl omhändertagna på båten.

Vi får bekanta oss med en öronsäl och några pelikaner som blir väl omhändertagna på båten.

Pelikaner på en annan båt, med skeppsvrak i bakgrunden

Pelikaner med skeppsvrak i bakgrunden

Kramkalas med öronsäl

Kramkalas med öronsäl

Ylva hade närkontakt med en välfriserad pelikan

Ylva hade närkontakt med en välfriserad pelikan

Både sjödugliga och mindre sjödugliga båtar ligger förankrade i havet utanför Walvis Bay. Dyra hamnplatser och regler för fisketillstånd ger upphov till en brokiga skara flytetyg. Oanvända oljeplattformar ligger förtöjda i väntan på att oljepriset ska skapa förutsättningar att åter utvinna oljan i grannlandet Angola.

Vrak utanför Walvis Bay

Vrak utanför Walvis Bay

Pelican Point.

Pelican Point

 

100 000-tals sälar på stränderna utanför Walvis Bay. Länge norröver vid Cape Cross finns världens största öronsälkoloni.

100 000-tals sälar på stränderna utanför Walvis Bay. Länge norröver vid Cape Cross finns världens största öronsälkoloni.

På väg tillbaka till hamnen kommer så till slut några delfiner simmandes runt fören och följer oss en bit.

På väg tillbaka till hamnen kommer så till slut några delfiner simmandes runt fören och följer oss en bit.

Längs Namibias kust möter öken havet, som enda platsen i världen. Just här är det dock en väg emellan.

Längs Namibias kust möter öken havet, som enda platsen i världen. Just här är det dock en väg emellan.

En gäng pärlhöns showar för oss i en park i Swakopmund

En gäng pärlhöns showar för oss i en park i Swakopmund

 

Dagens frukostställe blir välkända Village café. Namibisk humor serveras av morgonpigg personal som tillbehör till den sagolikt goda omeletten. En underbart bra start på dagen! Vi lämnar dimman i Swakopmund och åker tillbaka inåt landet. Redan efter en kvart är det åter klarblå himmel och betydligt varmare. Dagens sträcka är något kortare än vanligt och vårt mål är magnifika Spitzkoppe som även kallas Namibias Matterhorn. Efter en timmes åkning på den fina asfalterade B2 med tillåtna hastigheten 120 km/h, svänger vi av på grusväg. Återigen mycket tacksamma över att vi har valt att hyra en bra fyrhjulsdriven bil. På grusvägarna är hastighetsbegränsningen 80 km/h. I Namibia har man problem med att alltför många turister överskattar sin förmåga och kör av vägen. Några riktigt otäcka filmer och bilder visas hos uthyrare av bilar för att mana till försiktighet. Ett mycket effektivt sätt att påminna om hastighetsbegränsningarna är att man i många hyrbilar en inbygd GPS som håller koll på hastigheterna. Vi blir påminda med ett obehagligt pip om vi råkar köra fortare än tillåtet…

Hus i en by i närheten av Spitzkoppe

Hus i en by i närheten av Spitzkoppe

Ett läskigt hus? Nej, det här är en butik med lokalt hantverk. Återvinning i sin bästa form, underbart!

Ett läskigt hus? Nej, det här är en butik med lokalt hantverk. Återvinning i sin bästa form, underbart!

Spitzkoppe

Vi hade läst att om det är någonstans man ska campa i Namibia så är det just vid Spitzkoppe. Efter en natt i detta bergiga paradis kan vi inte annat än att hålla med. För ca 200 sek får vi en naturupplevelse som får nackhåren att resa på sig av rysning, framförallt om man som vi är fotointresserade. Här finns en häftig båge i sten som är ett känt motiv från Namibia. Den ska vi hitta!

Spitzkoppe, en höjdarupplevelse, på 700 meter

Spitzkoppe, en höjdarupplevelse, på 700 meter

 

Klicka på bilden och se en filmsnutt av ”klickspråket” damara, när Esso sjunger en sång

Klicka på bilden och se en filmsnutt av ”klickspråket” damara, när Esso sjunger en sång

Vi börjar med att anmäla oss till en guidad tur när vi anländer till campingen. En underhållande man som heter Esso (”Not Asshole, but Esso” som han presenterade sig som) åker med i vår bil och vi stannar till på flera platser i området Spitzkoppe. Vi fick  se hur leoparderna hänger upp sitt byte i ett träd. Hmm, finns det verkligen leoparder här? Bästa att se upp!
Vidare får vi mycket målande berättat hur  bushmanfolket levde. Rockpaintings, målningar på klipporna, visar hur de kommunicerade med andra grupper  och vilka djur som fanns här. De djur vi ser idag är några zebror som förgyller miljön ytterligare.

Vår gode vän sjunger även än sång på damara, ett av många språk som används i landet. Klicka på bilden för att höra några meningar när han sjunger en sång som bushmännen sjöng vid giftemål. Försök sedan att härma hans klickande ljud samtidigt som du sjunger…

 

Månen och glöden hjälper till att lysa upp den mörka kvällen. Korvarna som fick bli vår middag denna kväll smakar extremt gott. Tillsammans med den häftiga naturupplevelsen som ger extra krydda förstärks våra intryck. Korven var säkert ganska ordinär… Nu är det dags för nästa magiska fotoupplevelse.

Jag tar min Canon 5D III och monterar på vidvinkelobjektivet, grabbar tag i stativet och klättrar uppför berget. Med månen som enda ljuskälla är det lite extra spännande att vandra omkring i denna magiska värld. Förutom den ödla som dyker upp bara en decimeter från mitt huvud ser jag inga djur, men jag hör sjakalerna yla en bit bort. Namibia är det perfekta landet för stjärnskådning. Under den torra vintern slipper man störande moln och luften är ännu klarare, stjärnorna uppfattas som krispigare. Med exponeringstider på 30 sekunder fångar jag stjärnorna i den klaraste vintergata jag någonsin skådat. Magiskt!
Ganska snart tappar jag känslan för både tid och rum i mitt sökande efter nästa motiv. Jag sätter mig ner en stund och tittar ut över den väldiga stjärnhimmeln, den spektakulära miljön som breder ut sig månskenet, och filosoferar över hur lyckligt lottad jag är som får uppleva allt detta i det stora landet i södra Afrika.

Somnar sedan gott i tältet på taket, med tusentals stjärnor på näthinnan.

Nej, det är inget UFO. Det är månen som lyser upp berget, där jag springer omkring i natten alldeles för mig själv.

Nej, det är inget UFO. Det är månen som lyser upp berget, där jag springer omkring i natten alldeles för mig själv.

 

En av många nätter med fantastiska stjärnhimlar i Namibia

En av många nätter med fantastiska stjärnhimlar i Namibia

Namibia är ett perfekt land att skåda stjärnor i. Få ställen på jorden har så klar himmel som detta land.

Namibia är ett perfekt land att skåda stjärnor i. Få ställen på jorden har så klar himmel som detta land.

 

Naturligtvis måste vi ta till vara på de tidiga timmarnas varma ljus.

Under den av naturen formade stenbron

Under den av naturen formade stenbron

Ylva blickar ut över nejden och väntar på att solen ska gå upp

Ylva blickar ut över nejden och väntar på att solen ska gå upp

Visst ser jag stark ut...

Visst ser jag stark ut…

 

Funderar du över hur det går till när man campar i Namibia? Så här gick det till när vi kom till Spitzkoppe Campsite.
Vi rullar in mot receptionen i området för att registerra oss. Vi blir mottagna av glada och trevliga människor som visar oss vilka uppgifter som ska noteras i loggboken. Vi får en kartan över området som visar de numrerade uppställningsplatser som finns. Vi kör in genom grinden till området och skumpar i sakta mak fram på den sandiga vägen. Vi ser att det redan är upptaget på många ställen. Paxar gör man genom att markera revir med hjälp av campingstolar eller bord. ”Vi åker runt det här berget och kollar om det är ledigt på plats 7” säger jag och vi styr dit. Inga stolar eller bord inom synhålll, så vi ställer upp våra grejer och platsen är vår. Förutom en enkel toalett med tre väggar finns här inte mycket mer än ett stort bord tillverkat av en kabelrulle en grillplats. Önskas dusch eller kök finns det vid receptionen 10 minuter bort, men vad gör det, vi har ju en fullt utrustad campingbil med egen vattentank och allt! Just på den här campingplatsen är det inte bekvämligheterna utan den fantastiska miljön man är ut efter. De häftiga bergen reser sig på ena sidan av vår bil och ett till synes oändligt slättlandskap breder ut sig åt andra hållet.
Vi skuttar ur bilen och det första vi gör är att klättra uppför berget för att lokalisera oss. Jag blir helt i extas när jag efter bara 50 meter konstaterar vi campar precis bredvid den berömda stenbågen!

Solen lyser på en av de 20 platser man kan campa på vid Spitzkoppe campsites

Solen lyser på en av de 20 platser man kan campa på vid Spitzkoppe campsites

Ylva skapar egna hällristningar

Ylva skapar egna rockpaintings av mindre permanent slag

 

Vår campingplats vid bergen i Spitzkoppe

Vår campingplats vid bergen i Spitzkoppe

Motiven är oändliga i detta spektakulära bergslandskap

Motiven är oändliga i detta spektakulära bergslandskap

 

Vi stannar till vid vägkanten och träffar en kvinna som tillsamman med sina två små barn säljer lokalt hantverk. De små utklippta metallfåglarna har målats och vips har en använd läskburk tillsammans med några pärlor och fjädrar blivit en vacker prydnad. Vi köper en mobil och får även några bilder på de charmiga syskonen. Det blir ett till shoppingstopp på vägen den här dagen där köper vi armband av en Himba-kvinna. Kvinnan i den vackra Hererodräkten som gör henne sällskap vid vägkanten får tyvärr inte sälja någon docka till oss.

Med nyfikna blickar titta barnen på Ylva, fast de inte förstår vad hon säger

Med nyfikna blickar titta barnen på Ylva, fast de inte förstår vad hon säger

I alla fall en av syskonen blev glad av att vi stannade vid just deras hydda för att köpa hantverk

I alla fall en av syskonen blev glad av att vi stannade vid just deras hydda för att köpa hantverk

Vi träffade två kvinnor från folkgrupperna Herero och Himba

Vi träffade två kvinnor från folkgrupperna Herero och Himba

Damaraland – Kaokoland

Resan fortsätter genom häpnadsväckande landskap. Kanske de vackraste på hela resan.

Namibia

 

Madisa campsite ligger platserna så nära varann att man till och med kan höra grannen. Det känns ovant. Här finns dock fler faciliteter på vår plats än det gjorde vid Spitzkoppe.
Campingkitet som ingick i bilhyran består bland annat av bord och stolar, gasoltuber, kastruller, stekpanna, plasttallrikar och muggar, bestickset i 4 delar och en massa annat praktiskt för campare. Vi beställde även en låda fylld med basvaror som vi hade god nytta av. I bilen finns ett kylskåp som går på eget batteri. Vi såg hela tiden till att bunkra dunkar med vatten och annan dryck. Allt fungera fantastisk bra med bilen under hela resan och vi klarade oss utan missöden. Många turister råkar ut för punktering, men vi klarade oss även från det.

Vår egna dusch och toalett

Vår egna dusch och toalett

Namibia

Dags att diska

Mycket fågelsång vid Madisa Campiste, här har vi en Kronvipa.

Mycket fågelsång vid Madisa Campiste, här har vi en Kronvipa.

Här sitter Ylva med vår djurbok och bockar alla de djur vi har sett under dagen.

Här sitter Ylva med vår djurbok och bockar alla de djur vi har sett under dagen.

Jag fascineras av träd. Märks det?

Jag fascineras av träd. Märks det?

När vi färdas på de långa vägarna i Damaraland passerar vi flera skyltar som varnar för elefanter. Våra ögon söker av terrängen men vi ser inga elefanter hur mycket vi än tittar. Vi stannar vid Twyvelfontain och tittar på rockcarvings (hällristningar). Här finns över 2000 figurer inristade i berget. En guide ingår i entrén till området och får mycket information om folket som gjort både ristningar och några målningar under den 45 minuter långa promenaden upp och ner bland klipporna. Man kan knappast kalla detta modern konst då ristningarna började skapas av jägarfolket för över 3000 år sedan. 2007 blev Twyvelfontain upptaget på Unescos Världsarvalista.
På väg ifrån Twyvelfontein ser vi färska spår av världens största däggdjur. Ryktet säger att man hade sett en hjord elefanter här tidigare på morgonen. Vi frågar vem som vet bäst var man kan hitta dem och blir hänvisad till entrén till the Organ pipes. Väl där vi hittar en trevlig och positiv kille som bestämt hävdar att det nyligen har varit elefanter i närheten. Han vill väldigt gärna visar oss dem, naturligtvis mot en liten ersättning. Vi gör upp om ett pris och han hoppar in i vår bil. Vi anar ännu inte vilket äventyr i äventyret detta kommer att bli. Elefanterna i Damaraland är kända just för att vara de enda elefanter som lever i öknen. Även om jag vet att de är väldigt svåra att hitta har jag verkligen hoppats att vi under vår resa skulle få möjlighet att se de omtalade ökenelefanterna,

Vi får en trevlig stund med en kunnig och glad guide. Vi passar på att fråga eftersom vi är vetgiriga och vill veta allt om Namibias natur. Efter mer än en timmes bilåkning på diverse små, väldigt små och svårframkomliga vägar har vi ännu inte sett skymten av några elefanter. Vår glada guide drar ner rutan på bilen och frågar ortsbefolkningen som vi möter om de kan dela med sig av de mest aktuella observationerna. De berättar för vår guide att de har sett elefanter passera byn tidigare under dagen. Jag och Ylva börjar dock tappa hoppet om att vi ska få se några ökenelefanter.

Nu börjar även guiden bli lite otålig men säger att han tror att de kan ha gått genom flodbädden. Han ber mig då köra av vägen för att fortsätta genom den under vintern uttorkade floden. I flodbädden finns så här års endast djup sand, stora stenar och ett och annat träd. 4-hjulsdriften är inkopplad och jakten kan börja…

Färska spår från en elefant.

Färska spår från en elefant.

Men först lite bilder från Twyvelfontain

Hällristningar i Twyvelfontain. Den speciella "lejonmannen" med mänskliga händer och en svansudd som ser ut som en hand.

Hällristningar i Twyvelfontain. Den speciella ”lejonmannen” med mänskliga händer och en svansudd som ser ut som en hand.

Namibia

Namibia

”It´s not far now, they should be close” säger vår guide som nu även han börjar låta lite uppgiven. Vi fortsätter genom den djupa sanden och över de stora stenarna. Turen genom flodbädden som jag trodde bara skulle vara ett par hundra meter visar sig vara betydligt längre. Här finns ingen väg upp ur floden utan vi får helt enkelt sladda vidare på det svårbemästrade underlaget ett bra tag till. Samtidigt som det är himla kul och utmanande att i hög fart köra slalom mellan stenarna i den djupa sanden så början jag fundera över vad som händer om vi kör fast. Nu börjar vi verkligen undra över vad som stod i den finstilta delen av försäkringsvillkoren… Hur kunde vi över huvudtaget hamna här tänker vi båda och ber vår guide att visa oss upp på närmaste ”riktiga” väg. Elefanterna är inte längre så viktiga. Nu gäller det att ta oss och bilen helskinnade ifrån flodbädden som nu blivit ännu svårare att ta sig fram genom. En tröst är de bilspår som jag följer. Några fordon har åkt före oss utan att hamna i knipa.

Plötsligt ser jag något i gräset som rör sig, allt för litet för att vara en elefant. Det är några babianer som vandrar i det höga torra gräset. Det får duga som djurobservation den här turen. Efter en evighet kommer vi fram till en plats där vi kan köra upp ur flodbädden och vi ta oss upp på mer lättkört underlag. Vi vill gärna komma fram till nästa campingplats innan solen gått ner och nu ligger vi lite illa till tidsmässigt. Vi släpper av vår guide och konstaterar, något besviket, vi att vi inte fick se skymten av några elefanter. Vi är dock mycket nöjda att bilen fortfarande är hel och att jag nu kan titulera mig certifierad flodbäddsförare…
Kommer vi att få se några elefanter överhuvudtaget på vår resa genom Namibia? Några dagar senare har vi svaret…

 

Babian vid flodbädden där vi jagar elefanter

Babian vid flodbädden där vi jagar elefanter

Tur att vi tog med oss en egen elefant. Den fick vara med om mycket på resan…

Elefanten på en klippa i Quiver Tree forest

Elefanten på en klippa i Quiver Tree forest

Elefanten efter toalettbesök

Elefanten efter toalettbesök

Besvikelse råder när elefanten ser att vattenhålet sinat...

Besvikelse råder när elefanten ser att vattenhålet sinat…

Elefanten njuter av solnedgången i det höga gräset

Elefanten njuter av solnedgången i det höga gräset

Elefanten har det lika torrt som humorn i detta blogginlägg

Elefanten har det lika torrt som humorn i detta blogginlägg

Elefanten brottas men en kompis.

Elefanten brottas men en kompis.

 

Vi har ju ännu inte kommit till Namibias kända Nationalpark Etosha där alla stora djur finns, så vi får hålla till godo med de lite mindre djuren och alla fåglar som visar upp sig för oss.

Namibia

Namibia

Namibia

 

 

Pärlsparvuggla

Pärlsparvuggla

En hornbill från insidan av bilen, eller Nordlig rödnäbbstoko som den heter på svenska

En hornbill från insidan av bilen, eller Nordlig rödnäbbstoko som den heter på svenska

Namibia

Samma hornbill fast från utsidan

Samma hornbill fast från utsidan

Landskapet vi färdas genom är fantastisk vackert. Bilen och dammet förädlar bilden ytterligare.

Landskapet vi färdas genom är fantastisk vackert. Bilen och dammet förädlar bilden ytterligare.

Inte så många vilda djur här inte. Vi får vänta till vi kommer till Nationalparken Etosha

Inte så många vilda djur här inte. Vi får vänta till vi kommer till Nationalparken Etosha

Vy från berget vid vår campingplats Hoada Campsite

Vy från berget vid vår campingplats Hoada Campsite

 

 

Mäktigt landskap i Damaraland

Mäktigt landskap i Damaraland

”Det är ju för faan giraffer där nere” skriker jag ut i eufori. Så reagerar jag alltså första gången jag ser detta märkliga låghalsade djur i det vilda.

Ser du girafferna mellan träden? Det gjorde jag och ställde mig på bromsen.

Ser du girafferna mellan träden? Det gjorde jag och ställde mig på bromsen.

 

Vackra färger längs bergsluttningarna i Damaraland

Vackra färger längs bergsluttningarna i Damaraland

Andra gången jag ser giraffer går jag ur bilen och fotograferar på närmare håll.

Andra gången jag ser giraffer går jag ur bilen och fotograferar på närmare håll.

3 veckor i Namibia

3 veckor i Namibia

 

I nästan två veckor har vi rest runt i Namibia. De djur vi hittills har sett är oryx, thomsongasell, struts, zebra, babian, vårtsvin, kudo, giraff mm. I nästa inlägg beger vi oss till nationalparken Etosha där ska vi tillbringa 4 dagar och på nära håll se ännu fler djur. Vi har ju ännu inte sett några riktiga elefanter. Vi kör vidare i vår, fortfarande hela, hyrbil in i den fantastiska, vidsträckta djurparken där man stänger in människorna istället för djuren. Se blogginlägget om Etosha

Se de andra inläggen från vår Namibiaresa:

Fish River Canyon – Luderitz

Sossuvlei – Naukluft

Waterberg, Windhoek och geparder